Råd från en 104-åring



Nya möjligheter möter dagens och framtidens pensionärer. Fråga Dagny Carlsson, 104 år. Hon är ett levande bevis på vikten av pensionsplanering.


Medellivslängden ökar och media rapporterar ofta om ett havererande pensionssystem, på väg att rämna av trycket från alla dessa äldre och friska människor. Detta målas lätt ut som något negativt.
 
Men egentligen är det fantastiska nyheter.

Vi har nästan raderat ut spädbarnsdödligheten i det här landet samtidigt som överlevnaden för hjärtsjukdomar, stroke och cancer ökar tack vare medicinska framsteg. Det är de främsta förklaringarna till den ökade medellivslängden.

Som följd har Sverige Europas, om inte världens, friskaste pensionärer. Färska studier visar att en 70-åring idag har samma hälsa som en 50-åring hade på 1970-talet. 70 är alltså det nya 50. Så dramatisk har utvecklingen varit.

I vissa fall går det längre än så. Världens äldsta bloggare Dagny Carlsson gick i pension innan jag föddes. Och faktum är att hon i dag verkar mer aktiv än någonsin. I fallet Dagny Carlsson är 104 närmast det nya 64.

Jag besökte nyligen Dagny i hennes hemtrevliga lägenhet i Stockholm. Vi har träffats ett antal gånger de senaste åren, bland annat under Almedalsveckan i Visby ifjol.

Mycket har hänt i hennes liv sedan dess och efter SVT:s dokumentärserie ”Det är inte så dumt att bli gammal”, samt det omtalade framträdandet i tittarsuccén ”Skavlan”, har Dagny gått och blivit folkkär. Hon berättar under vårt samtal att folk ofta pekar på henne på stan och vill stanna och ta selfies.

Hon utstrålar livsglädje och berättar att hon mår jättebra - enligt henne själv ”ungefär likadant som för några år sedan”.

Dagny Carlsson må vara unik, men faktum är att dagens allt piggare pensionärer har det betydligt bättre ställt än förr och många har i dag råd att resa och göra saker som snarare påminner om hur man lever som ung, före jobb och familjeliv. Det innebär samtidigt att behovet av en jämnare pension under en längre tid har ökat.

Ett vanligt misstag många gör är att titta på hur gamla deras släktingar från tidigare generationer blev och planera sin pension utifrån det. Men när förutsättningarna för ett långt och aktivt liv förbättras är risken stor att pensionssparare plockar ut sina pengar för tidigt.
Många frågar sig ”hur mycket pengar kan jag få ut?” snarare än ”hur mycket behöver jag för att kunna göra det jag vill?”. Det leder lätt till att man lockas av korta utbetalningstider för att får ut en högre summa varje månad.
 
Sedan går fem-tio år och kvar finns bara den allmänna pensionen och den är inte mycket att leva livet för.

Dagny Carlsson verkar nästan be om ursäkt för att hon belastar pensionssystemet. Dagny beskriver det gamla pensionssystemet hon omfattas av som ”rena Ebberöds bank” och vill inte ha det tillbaka. Anledningen till att hon har extra bra koll på hur pensionen fungerar beror på att hon i slutet av sitt yrkesliv arbetade på Försäkringskassan och beviljade folkpension, barnpension osv.

Hennes råd till ungdomar i dag är att så snabbt som möjligt sätta sig in i pensionssystemet, så att de ”inte står på bar backe när de blir gamla”. Rådet alla blivande och nuvarande pensionärer är att passa på att leva livet och ha det bra när de inte behöver jobba för den ersättning de får.

När sannolikheten och förutsättningarna för ett långt och aktivt liv ökar i den takt som vi nu ser så blir det allt viktigare att börja spara i tid och sen planera pensionsuttagen därefter.

Mattias Munter
Pensionsekonom
Twitter: @mattiasmunter




Tillbakablickar

Taggar: Dagny


Det har varit trevligt att vara gästbloggare för Skandia, men med dagens inlägg är mitt uppdrag slutfört och jag vill tacka för det gensvar jag fått. Det hör inte till vanligheterna att personer i min ålder kommer till tals. Vi tillhör en grupp som för det mesta håller tyst och inte gör anspråk på att bli uppmärksammade. Om jag har blivit något av "kärringen mot strömmen" tar jag det som ett erkännande av att även en äldre person har något att tillföra debatten om han eller hon får komma till tals och blir lyssnad till.

När man går i pension anses man mer eller mindre förbrukad, men historien har visat att många äldre har verkat politiskt och kulturellt även när de uppnått en hög ålder. Ålder är egentligen ett relativt begrepp och för den som är frisk är det inte antalet år man levt som är utslagsgivande. Jag är själv ett levande exempel på detta och min kronologiska ålder överensstämmer inte helt med den biologiska.

Jag har levt ett strävsamt liv, men har inte behövt arbeta lika hårt som folk gjorde när de flesta i landet livnärde sig på jordbruk. Under de mer än hundra år jag har levt, har tekniken gjort stora framsteg och maskiner och redskap har tagit över det mesta av tungt kroppsarbete. Jag har varit med länge och sett hur Sverige förändrats från att ha varit nästan ett u-land till att bli en högt utvecklad industristat. Det känns nästan overkligt, men jag är idag glad över att jag fått uppleva allt detta och därför kan jag till fullo uppskatta hur mycket bättre och enklare det blivit att leva mot vad det var förr. Att påstå att det var bättre förr är fel - det mesta var obekvämt och rent ut sagt förfärligt.

Dagens ungdom kan knappt föreställa sig hur vi klarade oss utan bilar och datorer. Vi hade varken bensindrivna fordon eller kyl- och frysskåp. Det fanns ingen livsmedelsimport att tala om utan vi fick leva på det som framställdes i vår närmaste omgivning. Det kom en båtlast med apelsiner till julen och den skulle räcka till hela Sveriges befolkning. Jag minns att mina syskon och jag fick varsin apelsin på julafton och en i våra gottepåsar när det var julgransplundring. Risgryn kunde man köpa till julgröten men eljest var vi självförsörjande på det mesta i fråga om mat och kläder. Julskinkan såldes med benet kvar, direkt av slaktaren och sedan fick husmodern själv lägga den i saltlag för att den skulle få den rätta smaken innan den vi kokte den. Lutfisken var ett kapitel för sig, för man åt mycket lutfisk på den tiden. Vi köpte den i form av torkade och benfria fiskhalvor och sedan skulle dessa läggas i lut för att svälla. Därefter blev det ideliga vattenbyten för att laka ur luten. Det var inte precis latmansgöra att få till ett festligt julbord för hundra år sedan.

Ändå minns jag min barndoms jular som glädjehögtider och det var högtidligt när granen tändes och mor dukade upp julens läckerheter på ett bord med vit linneduk och stärkta servetter. Men vi hade problem med att förvara julmaten. Skinkan och syltorna bars upp och ner från matkällaren och man hade inte som nu några plastpåsar att svepa in dem i. Maten förvarades öppet i emaljerade bunkar eller på porslinsfat. Vi hade inte en aning om "bäst före dag" utan det gällde att äta upp innan det blev för gammalt. Det sista på julskinkan brukade bli till "pyttipanna."

Med denna tillbakablick tackar jag för mig och önskar er alla God Jul och Gott Nytt År!

Hälsningar
Dagny Carlsson



Bosse|2015-12-07 12:07:35

Många tack för dina krönikor! Det har varit ett nöje att få berättat om tider som varit och jag önskar dig allt gott! Bosse
Anmäl


Malin|2015-12-07 17:50:58

Tack Dagny! Vi kommer sakna dina fina inlägg här. Ha en härlig jul du också!
Anmäl


Josefine |2015-12-07 22:51:20

God jul till dig med Dagby, det har varit roligt att följa dig!
Anmäl


Eddie|2015-12-08 15:35:17

Tack för din insats Dagny!
Anmäl


Karin|2015-12-08 18:56:45

Tack för alla kloka ord Dagny. Hörde en intervju med dig på radion också och önskar att jag är lika pigg som dig om drygt 60 år!!
Anmäl


Henric|2015-12-09 07:56:54

Stort tack Dagny. Kommer sakna dina krönikor.
Anmäl



En titel i tiden

Taggar: Dagny


Att bli titulerad pensionär är inte särskilt meriterande. Denna titel har alltid haft en lite negativ klang. En pensionär betraktas som en "föredetting" och en person som sällan eller aldrig uträttar något produktivt. Pensionärsföreningar är inte längre attraktiva och har svårt att rekrytera nya medlemmar.

Detta försöker man avhjälpa genom att man i stället kallar dem för seniorer. Jag tillhör en förening som inte längre består av pensionärer utan av seniorer, vilket skall göra oss mer tidsenliga. I övrigt är allting sig likt och inga andra förändringar är aktuella i dagsläget. Vi dricker kaffe och blir underhållna och om vi är intresserade av resor och studiebesök så ordnar föreningens klubbmästare sådana med jämna mellanrum. Många äldre lever ensamma och de uppskattar sitt medlemskap och att få träffa jämnåriga. Det är bra att de finns, men om det kan vara någonting för framtidens modernt inriktade seniorer återstår att se. Jag är långt ifrån övertygad om att det blir så.

Förra året ville en av pensionsorganisationerna öka intresset för sina ålderstigna medlemmar och utse någon av dem till "årets pensionär". Jag var nominerad och deltog i tävlingen men blev utslagen av en manlig pensionär. I år kan man tävla om att bli "årets senior. Vinstchanserna är små, men det känns ändå en aning hedrande att jag är en av kandidaterna till titeln.

Dagens senior har inte mycket gemensamt med gårdagens pensionär. När jag var barn var det bara ett litet fåtal militärer och högre tjänstemän som fick någon form av ersättning från staten när de blev överåriga. De flesta fick klara sig bäst de kunde på egna medel eller hade släktingar som drog försorg om dem. För övrigt levde folk inte lika länge då som de gör nu. Bonden brukade sin jord så länge han orkade, sedan tog äldste sonen vid och föräldrarna sattes "på undantag." Detta kunde bli en mardröm om sonhustrun önskade livet ur dem och snålade på maten.

Pensionslagar har kommit och gått och att jag intresserar mig för dem kommer an på att jag under många år arbetade på en av Försäkringskassans pensionsavdelningar. Där räknade vi fram pensionerna manuellt och skickade beslut eller avslag, som skrevs ut på en vanlig eller i bästa fall en elektrisk skrivmaskin. Det jag inte vet om "lagen om allmän pension" är inte värt att veta.

Om nutida pensionssystem vet jag inte ett dugg, men jag är glad över att jag inte är ung och tvingad att tänka på pensionssparande från första arbetsdagen. Det går inte an att vara optimist och tänka "den dagen den sorgen." Det kommer bara att bli surt efteråt.

Jag är mycket tacksam för att jag lever i ett välfärdssamhälle och därför kvittar det mig om jag blir kallad för pensionär eller senior. Pensionen kommer ändå punktligt varje månad och ännu har den inte bytt namn till seniorbidrag eller något liknande. Tills vidare känns det bra att vara en glad pensionär, men om det blir aktuellt att kallas för senior kan jag tänka mig den tanken också.

Hälsningar

Dagny Carlsson


Under en vecka i oktober var jag en av fem Rosa bandet-bloggare. När jag fick frågan om att ställa upp kändes det självklart att delta och säga "Nej" till cancer!



Peter T Salmon|2015-11-03 18:22:38

I England kan man använda " titeln " retired. manager retired, engineer retired, etc, inget negativt och ganska bildat. kanske min fru kan acceptera jack of all trades retired. men det är små saker egentligen, bara man har hälsa och vilja till livet kvar så länge som möjligt. eller som whiskymärkets ordspråk KEEP ON WALKING !!!
Anmäl


Elin D|2015-11-04 09:31:07

När är det bäst att börja pensionsspara egentligen? "Så tidigt som möjligt" har man ju hört. Men de som pluggar då? Jag studerar på universitet och har ingen större inkomst. Allt går till fasta utgifter med en resa hem till föräldrarna och kanske ett biobesök då och då. Ska man hellre lägga den summan på pension? Jag trivs bättre just nu med att få ha lite roligt för den lilla summan jag har kvar varje månad.
Anmäl


Mattias Munter|

Hej Elin D!

Tack för din fråga. Sparandet får inte upplevas som en ansträngning som tränger ut allt det roliga i vardagen. Att spara till något större i framtiden ska vara roligt. Sparutrymmet kommer däremot att variera genom olika stadier i livet. Som student är utrymmet vanligtvis mindre och då förstår jag att just pensionssparandet inte står i fokus. Något regelbundet sparande bör man ändå försöka ha, men kanske med syfte boende efter studierna eller en drömresa för att fira sin examen istället. Sparar gör man för att konsumera i framtiden, glöm inte det. Det sparmål som ligger längre fram i tiden, som exempelvis pensionen, kan gott vänta tills studierna är klara och man börjar jobba. Då gäller det först och främst att se till att arbetsgivaren erbjuder tjänstepension, för utan den så blir pensionen i framtiden inget att leva på. När det är fixat kan du se över sparutrymmet igen och se hur mycket som kan öronmärkas till när du ska leva livet som pensionär, senior, åldersrik eller vad det kommer att heta i framtiden.

Hälsningar, Mattias (pensionsekonom Skandia)

Anmäl



Viktigt att vara nyfiken och intresserad

Taggar: Dagny


Dokumentärfilmen ”Det är inte så dumt att bli gammal” visades av SVT på bästa sändningstid i augusti i år, och jag tror avsnittet om min person väckte störst uppmärksamhet. Inte för att jag var märkvärdigare än de andra, utan för att jag var äldst av samtliga medverkande.

Själv såg jag filmen i TV-huset tillsammans med dokumentärfilmaren Åsa Blanck. Vi chattade med publiken efteråt och intresset var så stort att vi kunnat besvara frågor till framåt småtimmarna om vi bara orkat hålla på så länge.


Foto: SVT

Alla frågeställarna var positivt inställda och de flesta ville veta hur och varför jag uppnått min höga ålder och hur jag levde för att hålla mig frisk och vital. Jag hade inte något bra svar på frågorna. Jag vet inte själv hur och varför jag blivit mer än 103 år gammal. Ett av skälen kan vara att jag aktar mig noga för att känna mig gammal och förbrukad. Ännu viktigare är, att leva sitt dagliga liv så långt det nu är möjligt efter invanda rutiner, äta lagad mat på bestämda tider och ta en ordentlig promenad varje dag, även när vädret är dåligt. Frisk luft och motion är bra för alla åldrar.

Jag är fortfarande intresserad av och nyfiken på det som händer här hemma och ute i vår i omvärld. Håller man sig inte informerad om vad som händer blir man ohjälpligt utanför, och har ingenting att tala om när man träffar yngre personer. Jämnåriga vänner har jag inte några kvar i livet utan alla människor som jag möter är betydligt yngre än jag själv.

Det mesta som en äldre person ska göra tar längre tid än det gjorde tidigare. Men tid har en åldring i överflöd, eftersom han eller hon inte längre behöver arbeta för att tjäna sitt levebröd. Pensionen kommer regelbundet i slutet av varje månad. Den bör helst vara tilltagen så att den täcker alla löpande utgifter, och i bästa fall ger ett litet överskott så att det går att sätta en smula guldkant på tillvaron.

Skall man ha riktigt roligt bör man helst ha trevligt sällskap. På bilden här till vänster syns jag tillsammans med Kent som också var med i dokumentärserien "Det är inte så dumt att bli gammal". Tyvärr är det så att ju äldre man blir, desto färre blir antalet vänner. Jag har därför gjort en dygd av nödvändigheten och lärt mig att ha roligt även i ensamhet. Jag avskyr att ha det trist och tråkigt och går därför ofta ut helt ensam.

I början kändes det lite olustigt och jag inbillade mig att jag blev uttittad för att jag inte hade något sällskap. Men det finns ingen som bryr sig det minsta ifall jag går ensam eller har sällskap. Alla jag möter är sig själv nog och ensamma tanter är inget ovanligt i folkvimlet på stan. Äldre damer som bor på landet har kanske svårare att förströ sig på egen hand.

Nu är förstås mitt liv som äldre inte så enformigt. Jag har ju blivit något av en kändis på gamla dar på grund av att jag bloggar. Jag anses vara "Sveriges eller kanske rent av världens äldste bloggare" och det tycker folk är synnerligen märkvärdigt, och man tror att jag kan klara det mesta. Så länge ändamålet är gott är jag glad över uppmärksamheten. Men ibland blir jag utnyttjad och gör saker som jag sedan får ångra. Att få göra reklam för något som är bra och som gagnar de allra äldsta i samhället är däremot något jag aldrig ångrar. De äldre tillhör en grupp som nästan aldrig klagar eller ställer krav. Om dokumentären om mig blivit ett bevis för att "det är inte så dumt att bli gammal", ja då har den fyllt sitt ändamål!

Hälsningar
Dagny Carlsson


Här är jag tillsammans med Mattias Falkbåge vid en kampanj om hur äldre skall lära sig att inte falla offer för bedragare och bli lurade på pengar och värdesaker.




Inte så dumt att bli gammal

Taggar: Dagny


Man kan hamna i rampljuset av de mest underliga anledningar. Sämst är det givetvis om man har någonting att dölja eller har gjort något, som man helst vill hålla för sig själv. De flesta som blir uppmärksammade tillhör det unga vackra folket eller också har de uträttat något som inte vanliga dussinmänniskor gör. Jag tillhör ingen av dessa kategorier, men ändå har mitt liv skildrats i en TV-dokumentär i en serie om tre, som visas i STV. Samtliga handlar de om att det inte alls är så dumt att bli gammal, som folk i allmänhet tycks tro.

Flera personer har frågat mig hur man tänker, när man blir tillfrågad. Jag tänkte inte alls, utan blev så "paff" att jag inte kom mig för att säga nej. Sedan när "eftertankens kranka blekhet" kom, var det försent att ångra sig. Mikrofon, kameror och filmteamet blev en del av mitt dagliga liv och jag tror att jag, när jag slapp en massa omtagningar, tyckte att det i det stora hela var ganska lustbetonat. Filmteamet blev som hemtama i min bostad och jag betraktade dem efter en tid som mina vänner. Man får ingenting betalt för att vara med i en svensk dokumentärfilm. Det är troligen en stor ära att bli utvald till huvudperson i en dokumentärfilm och det får vara belöning nog och inget gage betalas ut. Om regissören dessutom är känd och har blivit prisbelönad i Cannes, kan den utvalde känna sig dubbelt hedrad.


Jag och regissören Åsa Blanck pratade om dokumentären i SVT:s morgonsoffa.

I en dokumentärfilm blir man inte sminkad och uppsnyggad utan det mesta är naturligt och äkta. Det är ytterst få scener i filmen som är arrangerade. Men jag letar absolut inte efter någon ny man i mitt liv. Jag är fullt tillfreds med att vara singel. Dessutom har jag på gamla dar blivit så bortskämd med att göra precis som jag själv vill, att jag skulle bli rätt odräglig i ett partnerskap. Men nyfiken är jag till min läggning och i datorn kan man få reda på vad som erbjuds även för de äldre som vill slippa att vara ensamma.

Datorn har för övrigt blivit min bästa vän och ett sällskap. Den har blivit så gott som oumbärlig i mitt dagliga liv, Allra helst sedan jag börjat blogga. Bloggare blev jag också på grund av min nyfikenhet. Jag hörde mycket tal om bloggare och en hel del av dem var riktigt populära. Vad det egentligen innebar att blogga visste jag inte ett dugg om. Det lärde jag mig på en datorkurs för seniorer och det ångrar jag inte. När min datorlärarinna sedan tipsade en lokatidning om sin åldersstigna elev har allting rullat på. Jag har blivit kallad för "världens äldste bloggare och jag kan tala mig varm för att äldre personer skall våga sig på att använda datorer.

Alla behöver inte bli bloggare och ännu mindre behöver de äldre bli några experter. Mina erfarenheter är ett bevis för att de äldre klarar av att hantera dem. Det gör ingenting om de inte lär sig lika fort som ungdomarna. Tid har de flesta gott om. Datorn gjorde mig till något av en kändis, men det är en helt annan historia, som helt och hållet berodde på, att jag troligen är äldre än alla andra datoranvändare i vårt avlånga land. Men datortekniken har kommit för att stanna till gagn för alla åldrar. 

Är ni nyfikna på dokumentären kan ni se den här: "Livet börjar vi hundra"

Hälsningar
Dagny Carlsson

 




Digital äldrevård

Taggar: Dagny


Alla skall vi ju bli gamla en gång, men för en ung person känns den tiden oändligt avlägsen. Det är inte så farligt att bli gammal, det vet jag av egen erfarenhet men jag hade turen att vara frisk, vilket inte alla äldre har. Hitintills har samhället lyckats klara äldrevården någorlunda hjälpligt, men nu börjar man oroa sig för att resurserna inte skall räcka till när alla 40- och 50-talister börjar bli krassliga och kräva vård och tillsyn. De kommer inte att nöja sig med halvmesyrer utan ställer större krav än tidigare generationer har gjort.

Den mänskliga arbetskraften klarar uppgiften med ett nödrop i dagsläget, men man inser att den kommer att kollapsa om man inte hittar nya lösningar. Sådana finns det redan och på flera platser i landet har man tagit tekniken till hjälp. Företagsamma innovatörer och industrimän har insett att det kan bli en ny och lönande marknad och de har satsat på att ta fram praktiska tekniska hjälpmedel. De visar upp och demonstrerar dem på vissa äldreforum och på mässor ute i landet. Sedan några år tillbaka gör de det också under Almedalsveckan.

Det är inte en enkel procedur att byta ut ett manuellt system mot ett tekniskt. Trots att vi lever i det digitala tidevarvet är det många äldre som aldrig sysslat med datorer eller andra tekniska finesser. De är mer eller mindre skeptiska mot dem och lite rädda för att handskas med sådant, som de inte tror sig klara av. Därför är större del en av den äldsta befolkningen inte det minsta angelägen om att byta ut mänsklig omvårdnad mot hjälp av robotar och liknande mekaniska hjälpmedel. Tekniken har de ingen större lust att befatta sig med utan anser den vara ungdomens ensak. Därför måste klyftorna överbryggas och där har jag, till min stora förvåning, blivit anlitad som en förmedlande länk mellan tekniken och de äldre.

Man tycker att jag är en smula unik eftersom min första kontakt med datorn skedde när jag redan hade fyllt 93- år. I början gick det inte så bra, men övning brukar, även om det inte ger någon större färdighet, resultera i att man lär sig lite efter hand medan tiden går. Är man lite nyfiken och visar god vilja går det lättare. Att jag blev bloggare först efter hundraårsdagen ansågs så ovanligt att jag nästan blev "kändis" i media. Det senare är nog anledningen till att jag blivit inbjuden att medverka i debatter och andra forum där man visat upp det senaste i fråga om tekniska hjälpmedel, som kan tänkas underlätta vården av äldre och hjälpbehövande personer. Själv är jag född i en tid då teknik var ett i det närmaste okänt begrepp.

Jag har under årens lopp fått uppleva att nästan alla tyngre arbeten underlättats eller försvunnit helt med hjälp av maskiner och teknisk apparatur. Därför ser jag ingen som helst anledning till att streta emot att de används för att underlätta inom äldrevården. Mina insatser har inte varit märkvärdiga på något sätt, men att jag fått återkomma till Almedalsveckan för tredje året på rad tar jag som ett bevis på att det har skett en liten omsvängning i synen på den äldsta delen av befolkningen. Den vanliga har varit att hög ålder är liktydigt med demens och vårdbehov. Nutidens åldringar kan vara hur pigga som helst och vill ingenting hellre än att bli betraktande som vanliga människor även om de blivit till åren komna. Så länge de är friska sköter de sig själva och kräver ingen vårdinsats.

De kan till och med bli en resurs om man tar till vara deras kunskaper och erfarenheter.

Dagny Carlsson

När jag var i Almedalen passade jag på att besöka Skandia och hälsade bland annat på deras pensionsekonom Mattias Munter.

 




Den blomstertid nu kommer

Taggar: Dagny


Jag har nyss firat min 103:e födelsedag och uppvaktades med en massa vackra blommor. En del kom långväga ifrån genom Blomsterförmedlingens försorg, men jag fick också blombuketter och krukväxter av närstående och vänner. I våra dagar är det inne med blommor av alla de sorter och alla tider på året. Vi sätter dem i vas på matbordet när vi dukar, vi har blommor på fönsterbrädet och på balkonger och framförallt odlas det blommor i våra trädgårdar.

Det har inte alltid varit så. I min barndom när de flesta levde av lantbruk offrade man inte många kvadratmeter av jorden för att odla blommor. I bästa fall hade allmogen lite krasse och ringblommor i en rabatt framför boningshuset. Trädgårdar var det bara godsherrar och välsituerade personer som hade råd med. Ville man ha blommor i en vas plockade man de som växte vilt på ängen eller i skogen. På vintern fick det duga med torkade blommor eller eterneller.

Stadsborna var för det mesta utan blommor. I mitt hem fanns en meterhög palm på en piedestal framför fönstret i finrummet och på fönsterkarmen en aspidistra. Den kallades för ungkarlsblomma eftersom den inte fordrade särskild omsorg. Min lilla stad hade två blomsteraffärer som fick sälja lite rosor och nejlikor då man uppvaktade jubilarer eller hade fest. De band begravningskransar även på den tiden, men dessa hade föga likhet med de konstnärliga kransar och buketter man gör idag. Pelargonier var inte särskilt vanliga på 20- och 30-talet. De flesta hus saknade balkonger och de balkonger som fanns var mer en arkitektonisk prydnad för fastigheten än en plats att vistas eller odla växter på.

I stadens omgivningar fanns det förstås en del trädgårdsmästare, men de hade svårt att hålla växhusen varma under vinterhalvåret och det var först när solen tittade fram som de kunde driva fram lite vårprimörer. Det odlades ytterst sällan några blommor hos den tidens trädgårdsmästare. Tomaten var också en helt okänd företeelse när jag var barn och det förekom inte någon organiserad import varken av blommor eller av grönsaker.

När tiderna blev bättre och arbetstiden förkortades blev det mer tid för blomsterodling på landsbygden. I städernas utkanter började man odla i koloniträdgårdar. En kolonianläggning är ett stycke mark som delats in i mindre lotter som hyrs ut till intresserade. Idén med kolonilotter har vi tagit från Europa och det är idag ett stort privilegium att äga en kolonilott inom Stockholm stads gränser. Koloniägarna har det verkliga intresset för odling och de tävlar med varandra om att ha den mest välskötta trädgården och de vackraste blommorna i den egna odlingen.

Jag älskar blommor och har en massa olika fönsterväxter och kostar på mig en blombukett och en och annan ny krukväxt lite då och då. Man blir lycklig av att ha blommor i sin närhet och den här årstiden prunkar alla sorters vårblommor i stadens rabatter och blomlådor. Numera är inte blommor lyx för ett fåtal utan de kan förgylla tillvaron för alla och envar i helg som i söcken. I allt som har med blommor att göra är det betydligt bättre nu än det var förr.

 




100 år med mjölk

Taggar: Dagny


Mjölk är ett av våra viktigaste födoämnen, men om det är är nyttigt för vuxna personer att dricka mjölk tvistar de lärde. I år är det 100 år sedan en massa mjölkbönder gick samman och bildade mjölkkooperativ för att ta till vara mjölken och böndernas intressen. Tidigare fanns inga mejerier utan varje bondehushåll behöll sin mjölk, kärnade sitt smör och ystade ost för husbehov. Lantarbetare och andra som inte ägde egna djur fick köpa mjölk direkt nymjölkad och spenvarm av bondmoran.

Man startade mejerier, som vanligtvis hade en butik där konsumenten inhandlade sina mejerivaror. Vi kan inte idag föreställa oss hur ohygieniskt man saluförde mejerivarorna. Bakom disken stod stora öppna kar innehållande oskummad, opastöriserad mjölk, skum- och kärnmjölk samt mindre likaledes oövertäckta byttor med kaffe- och vispgrädde. Kunderna kom med sina egen mjölkspannar och gräddkannor och försäljaren slevade upp mjölken i deras kärt med hjälp av ett långskaftar liter- eller decilitermått. Sen traskade köparen hem med sin mjölkspann som sällan hade lock.

På detta sätt sålde man mjölk tills man 1938 började med enliters glasflaskor och mindre flaskor för grädden. På 1950-talet lanserades Tetraförpackningen som en följd av att de vanliga dagligvarubutikerna ersattes av självbetjäningsaffärer. Men tetran var inte särskilt praktisk. Den skvätte och var svår att placera i kylskåpet. och ersattes år 1963 av den mer praktiska amerikanska Pure Paken, som fortfarande finns kvar med och utan skruvpropp.

Filmjölk salufördes inte på den gamla goda tiden. Då gjorde man filbunke hemma genom att hälla upp mjölk i små skålar och låta den stå varmt och surna. Grädden flöt upp till ytan och när mjölken stelnat åt man sin filbunke som efterätt överströdd med socker och kanel. Det var riktigt gott.

Det mesta har förändrats och förbättrats under tidens gång och nu är det betydligt enklare att bära hem sitt fyrkantiga mjölkpaket och ställa rakt upp och ner i kylskåpet. På mjölkspannens tid hade det behövts elektriska kylskåp, men de uppfanns långt senare. Mjölkens hållbarhet var därför kort och i vårt hushåll köpte vi mjölk varenda dag.

Jag älskar kylskåpskall mjölk och dricker mjölk ofta och med förtjusning, och måste vara ett levande bevis för att den inte kan vara skadlig för hälsan. Jag tycker synd om de mjölkallergiska och är glad för deras skull att de numera kan ersätta den med havremjölk. Jag sänder också ett tack till bondekooperativet för att jag fått dricka deras mjölk och gratulerar dem till 100-årsjubileet.

Dagny Carlsson

 




Bostadsbristen är inget nytt fenomen

Taggar: Dagny


Det råder bostadsbrist i de flesta städer i Sverige och värst är det kanske i Stockholm. Det byggs för lite bostäder med hänsyn till alla de som söker sig hit och som helst vill bo i huvudstaden. Det är mest synd om ungdomarna som har svårt att komma ut på bostadsmarknaden. Men de har idag helt andra krav på bostadsstandard än vad min generation hade. När jag var barn var det ytterst sällsynt att en unge fick bo i ett eget rum. I bättre familjer kunde man ha en barnkammare, men det ansågs mer vara lyxbetonat än direkt nödvändigt.

Barnen stannade som regel kvar i föräldrahemmet till de gifte sig och fick egen familj. Den som förblev ogift bodde kvar hemma och tog hand om föräldrarna när de inte orkade längre. De kallades hemmadöttrar eller hemmasöner och hade låg social status. Den som sökte och fick arbete på främmande ort räknade ytterst sällan med att bo i egen lägenhet utan hyrde ett möblerat rum. Sådana tillhandahölls mest av änkor, som tack vare rumsuthyrningen kunde ha kvar sin lägenhet efter makens död. Hyrestanten flyttade ut sin säng i köket och levde på att hyra ut rum, men eftersom en hyresgäst inte fick nyckel till annat än ytterdörren kunde tanten använda bostaden efter eget gottfinnande, när hyresgästen inte var där.

Jag har tio års erfarenhet av att bo i möblerat rum och att umgås med hyrestanter och jag skulle kunna skriva en bok om det som nästan blev ett "nomadliv" Man flyttade ofta och hoppades att efter varje flytt ha kommit till ett bättre ställe. Det var aldrig någon brist på hyresrum, men jag kan inte heller påminna mig om att det var hyresgästens marknad. Det var mindre komfortabelt att hyra rum hos en arbetarfamilj, men det kompenserades i regel av att värdfolket hade lite större förståelse för hyresgästens rätt till ett eget liv.

Bostadssituationen för dem som idag behöver särskilt boende är långt ifrån ljus och de som får flytta till ett sådant boende är i regel så dåliga att de inte hinner bli kvar många veckor. Jag är inte avundsjuk på den eller de som skall lösa den nuvarande bostadskrisen för de har verkligen fått ett problem på halsen.

Bostadsbrist har det rått till och från och jag har egentligen aldrig upplevt att det funnits gott om bostäder. När jag på 1940 talet gifte mig löstes bostadsfrågan genom att svärföräldrarna upplät ena våningsplanet i sin villa, vilket inte blev särskilt lyckat och i sinom tid gjorde att jag hamnade ensam i huvudstaden och fick leta efter bostad och på nytt bo i möblerade rum. Det blev inte särskilt långvarigt den här gången och efter att ha varit villaägare ett antal år bor jag nu i en rymlig bostadsrätt. Jag behöver inte hyra ut rummen utan disponerar samtliga för egen räkning och tänker inte flytta ut så länge jag klarar mig sjäv.

Dagny Carlsson

 



Christoffer|2015-04-07 21:18:25

Väldigt bra historier Dagny. De ger nya och givande perspektiv på företeelser och vår historia. Fortsätt skriv.
Anmäl


David|2015-04-08 09:59:59

Mycket intressant läsning, skriv gärna mer om nu och då.
Anmäl



Från skillingtryck till melodifestival

Taggar: Dagny


Vår värld är fylld av musik från morgon till kväll. Den skvalar ur våra radioapparater och högtalare och vi kan lyssna till musik dygnet runt om vi vill. En del personer verkar vara rädda för tystnaden och musiken blir ett måste. Jag är inte helt övertygad om att de bryr sig så mycket om vad som spelas bara de har musik i öronen.

Andra har en speciell och egen musiksmak. Gillas den inte av omgivningen är det åhörarna det är fel på och det kan man inte göra något åt. Jag tycker att var och en har rätt att tycka vad de vill. 

Själv gillar jag inte popmusik och de flesta tonåringar har nog inte mycket till övers för Bach och andra gamla kompositörer. Varje tidsepok har musicerat på sitt sätt och det är inte alls konstigt att vår ungdom idag har sin egna musiksmak. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan musik och behöver den som trevlig avkoppling och som terapi.

Musik är en mycket gammal konstart och den har förändrats dels för att utövarna har fått nya och bättre instrument och dels på grund av att ny teknik har gett den helt andra förutsättningar än den hade under gångna tider. Och det kommer säkert att hända en hel del i framtiden inom musikens värld allt eftersom tiden har sin gång.

Något som intresserar en stor del av svenskarna numera är de årliga melodifestivalerna då den som är intresserad får rösta fram en vinnarlåt. Festivalerna sänds i flera europeiska länder samtidigt och i vårt land är sändningarna en stor publikframgång.

Melodifestivalen är nästan en riksangelägenhet för svenska folket och den engagerar personer i alla åldrar. Mitt eget intresse för musiken som bjuds är tämligen svalt, men jag tycker att det på något sätt hör till allmänbildningen att veta vad som händer och sker och jag försöker hänga med så gott det nu går.

Jag har jag därför pliktskyldigast sett samtliga tävlingar och lyssnat till alla bidrag. Jag gör mitt bästa för att förstå det som jag sett och hört. Musiken som spelas är ju mäkta populär och har väl ett egenvärde i sig även om många i min generation inte alltid förstår sig på den. Jag kan inte påstå att jag njuter när jag lyssnar, men det beror säkert på att mina gamla öron inte är rätt inställda.

Jag lever vidare med en gammaldags uppfattning att musik är ett konstnärligt, emotionellt och kulturellt uttryck av ljud och toner med hjälp av instrument eller den mänskliga rösten. Det låter för mycket om den nya musiken tycker jag och ingen sjunger längre som förut.

En del sångtexter kan knappast sägas vara spirituella utan samma ord upprepas gång på gång och ganska monotont. Jag menar inte att de behöver vara sentimentala eller berättande som de var i gamla tiders skillingtryck, men det skulle vara roligare att lyssna om de inte var så ordfattiga och om meningarna hängde lite mer ihop.

Man skall egentligen inte diskutera saker man inte begriper, men en sak är jag säker på och det är att jag tycker om musik och jag glad över att den finns. Gladast är jag nog ändå för att det snart är vår och vi får lyssna till fågelsången. Fåglars sång är den vackraste musik som man kan lyssna till. 

Dagny Carlsson

 



Päivi Huusari|2015-03-15 23:26:14

Jag beundrar dig Dagny för att du orkar följa med din tid och lyssna på Melodifestivalen. Jag är trettifem år yngre än du, men orkar inte bry mig så mycket, utan jag föredrar Bach, Mozart, Haydn osv. vilket jag förstår att du också gör. Men vill man kunna prata med den unga generationen så måste man ju lyssna på deras musik också, du har alldeles rätt! Ha det så bra, i väntan på våren och fågelsången!
Anmäl



Kommer du ihåg Lort-Sverige?

Taggar: Dagny


Vatten kan människan inte i klara sig utan, och utan vatten fanns det heller inte något liv på vår planet. Vi använder vatten för såväl invärtes som utvärtes bruk och idag är det en självklarhet för oss svenskar att vatten, kallt eller varmt, skall flöda så fort vi vrider på en kran.  Vi kan slösa med vatten i hushållet och bada och duscha så ofta vi har lust. Många tror att det varit så i alla tider, men jag som levt länge kan berätta om hur det var i början av förra seklet.

Det var ingen brist på vatten när jag var barn, men det var ytterst sällan det kom från en kran inomhus. I bostadsområdet där jag växte upp, hade endast ett fåtal fastigheter vatten inomhus. På den tiden klassades det som hög standard att ha vatten och avlopp i köket. Mina föräldrar bodde i ett nybyggt hyreshus där vatten fanns i samtliga lägenheter. Vi hade kallvattenkran i köket och "slasktratt" (avlopp). Familjerna i grannhusen fick hämta sitt vatten från en gemensamhetspump på gatan och slaskvatten tömde de utomhus i närmast belägna kloak.

Det var inte lätt att hålla en familj hel och ren under så primitiva förhållanden och jag kan tänka mig att de som fick bära sitt vatten in och ut inte slösade med det i onödan. Min mor ivrade för renlighet och det var tur att hon hade sin vattenkran. Vi barn fick tvätta oss själva eller blev tvättade morgon och kväll i köket. Varje fredag var baddag och då togs den stora zinkbaljan fram och ställdes framför vedspisen på köksgolvet. Badvattnet värmdes i en stor gryta på spisen och två ungar fick ibland bada i samma badvatten. Jag som var storasyster badade sist och blev "skrubbad" ren i stående ställning. Mor och far badade var för sig i det kommunala varmbadhuset en kväll i veckan och kunde där njuta av bastu och dusch för en krona per person. Någon enstaka gång fick jag följa med till badhuset och blev ren och nybadad för en femtioöring. På sommaren sprang vi ofta barfota och det blev alltid obligatoriskt fotbad i ett emaljerat handfat före sängdags.

Jag tror att det var si och så med renligheten i grannhusen och överhuvudtaget lite varstans i stad och på landsbygden när jag var ung. Jag är född 1912 och på den tiden var det inte mycket bevänt med hygienen i Sverige. Det var inte mycket bättre när jag var tonåring på 30-talet. Då hade endast var femte bostad tillgång till vatten och avlopp. Jag glömmer aldrig vilket rabalder det blev när Ludvig Nordström år 1938 i ett radioreportage berättade hur han rest omkring på landsbygden i norra Sverige och upptäckt en brist på renlighet som var skrämmande. Det var sannolikt inte mycket bättre söderut. Han kallade vårt land för Lort-Sverige och förfasade sig över de urusla hygieniska förhållandena han sett överallt.

I våra dagar har de flesta lägenheter badrum och tillgång till varmt och kallt vatten och de hygieniska förhållandena är i det stora hela tillfredsställande. För min del kan jag hålla mig ren och fräsch i ett helkaklat, nyrenoverat badrum och kan duscha när jag har lust. Det gör jag också. Jag vet ju inte hur länge jag, som varande en åldring, kan bestämma själv. De som idag är i behov av hemtjänst får duscha på dagar och tider som en biståndshandläggare anser vara nödvändigt och om nödvändighet kan meningarna vara delade. Men så illa som det var när Sverige kallades för Lort- Sverige lär det nog aldrig mer bli.

Dagny Carlsson




Bli äldre och lyckligare

Taggar: Dagny


Nu är julhelgen över och vi har kommit en bit in på det nya året och ingen av oss vet om det kommer att bli bättre eller sämre än det gamla. Nyårslöften avger jag inte längre för det är svårt att infria dem och det är inte bra för självförtroendet att misslyckas med sina goda föresatser. Jag önskar förstås att det blev ett fredligt år och att människor löste konflikter utan att ta till vapen. Tanken på världsfred verkar vara i det närmaste en utopi. Vi svenskar skall därför vara oändligt tacksamma för att vi levt i fred i mer än hundra år och att vårt land har kunnat utvecklas och bli till ett land där de flesta har det bra och där våra ungdomar får fri utbildning vid skolor och universitet.

Vi har också skäl att vara tacksamma för att landets politiker försöker samarbeta och inte bara käbblar och tar heder och ära av varandra. Förhoppningsvis kan de gemensamt lösa de ständigt aktuella frågorna om skola, välfärd och försvar. I min ålder tänker jag lite egoistiskt på mig själv och tycker att jag som pensionär inte borde betala högre skatt än befolkningen som förvärvsarbetar gör. Det kanske blir mer rättvisa under det nya året. Jag tänker också på att jag kan bli föremål för vård och omsorg. Om det skall ske i kommunal eller privat regi, bryr jag mig inte om, bara jag blir väl omskött. Under det gångna året har vi äldre blivit mer uppmärksammade än vi är vana vid och det är till stor del 40-talisternas förtjänst.  Många av dem går nu i pension och man tror att de kommer att ställa större krav på vården än vad tidigare generationer gjort. 

Men det är inte bara jämmer och elände att bli gammal. Vi lever längre och är friskare högt i upp i åldrarna. Jag läste en tidningsartikel häromdagen och blev riktigt glad när jag läst färdigt. Nu lär det vara vetenskapligt bevisat att vi inte bara lever länge utan vi blir också lyckligare med åren.  Efter en svacka mitt i livet skall vi enligt nya forskningsresultat bli som allra lyckligast när vi blivit riktigt gamla. De allra bästa åren i livet har man mellan 82 och 85 års ålder. Då har vi lärt oss en hel del om livet och förändringarna som under årens lopp har skett i våra hjärnor har gjort oss lyckligare medan år lagts till år. När vi kommit så långt har vi också blivit bättre på att hantera de svårigheter vi möter i livet och vi är betydligt bättre på att bemästra dem.

Jag har inget minne av hur lycklig jag var i 80-årsåldern, men jag tror på forskningen och kan intyga att jag inte känner mig det minsta olycklig fastän jag fyllt hundra. Allting är relativt och antalet år man lever är inte utslagsgivande utan det är andra saker som spelar in.  God hälsa och goda levnadsförhållanden betyder mycket för livskvaliteten. Mitt budskap till alla de unga som gruvar sig för att bli gamla är enbart positivt. De behöver inte oroa sig för ålderdomen längre. Det innebär inte enbart bekymmer att bli äldre utan det innebär ett visst mått av lycka. Det hade varit bra om vetenskaparna hade talat om hur lycklig man kan vara vid 65 års ålder, men det får vi kanske veta så småningom ifall intresset för åldersproblemen håller i sig.

Det är riktigt angenämt att förmedla en god nyhet men man bör kanske ta den med en nypa salt. Lycka är en känsla av varaktigt välbehag, men ingen vet hur länge den varar. Med dessa tänkvärda ord önskar jag mina läsare ett gott och lyckosam år.

Dagny Carlsson





Ålder och vetenskap

Taggar: Dagny


Vetenskapens värld är inte min i vardagslag. Jag kan inte påstå att jag lever ett helt vanligt pensionärsliv heller. Jag söker inte uppmärksamhet men jag har ändå på något sätt blivit hundraåringarnas ansikte utåt. Det känns ansvarsfullt och kräver att jag tänker efter innan jag yttrar mig.  Av födsel och ohejdad vana är jag nämligen rätt impulsiv och rakt på sak. Det är inte bra alla gånger har jag märkt.  Har man som jag levt länge får man en viss erfarenhet och har lärt sig en del under årens lopp. Man får också en viss distans till sig själv och inser att man inte begriper allting fast man fyllt hundra år.

Förr i tiden blev endast ett fåtal riktigt gamla och inte många levde tills hundraårsdagen. De som gjorde det fick ett telegram från kungen.  Idag är hundraåringarna så många att kungens telegram trycks upp i massupplaga och kommer som ett vanligt brev med posten. Det kan vara rätt trevligt att bli gammal om man är frisk men när krafterna avtar kan åldringarna behöva vårdas under en längre tid.  Då kommer det att krävas att samhället skall ställa upp och det kan bli problematiskt.

Anledningen till att folk lever längre har nu börjat intressera forskningen och det är flera undersökningar och studier på gång m åldrandet. Den som tittar på seriösa TV-program kunde i måndags se ett program i Vetenskapens världs regi som handlade om vårt lands hundraåringar och vad som bör göras för att de skall klara av att leva så länge som möjligt utan att behöva tillbringa sina sista 20 år i livet som pillerätande vårdtagare.  För min del har jag klarat av det mesta av mina sista år på grund av goda gener och ett sunt levnadssätt. Antagligen var det anledningen till att jag blev tillfrågad om att vara med i undersökningen.  Det filmades en del scenario och jag fick svara på ett antal frågor.

Det är inte längre unikt att bli över hundra år. Fler kommer att bli riktigt gamla de närmaste åren. I nordöstra Skåne och i södra Småland finns det ovanligt många av dem på ett ganska litet område. Forskarna förklarar detta med det något diffusa begreppet att de bor i en blå zon som är hälsosam att leva i. Filmen visade upp några stycken och flertalet var inte speciellt rörliga. Jag har vuxit upp och levt hela mitt liv i stadsmiljö och det tar jag som bevis på att det kvittar var man bor, gammal blir man ändå om man har lite tur och de rätta förutsättningarna.  Hur man skall bete sig lyckades inte programmet klarlägga. Att mycket beror på vad man äter kan jag skriva under på. Man levde lite enklare förr i tiden och åt ren och oförfalskad föda och tog tillvara allt som var matnyttigt. Skåningarna framhöll särskilt att de åt upp inälvor och allt på grisen utom knorren.

Att se sig själv på TV och dessutom i ett vetenskapligt program borde man känna sig stolt över, men jag tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Det finns mycket som behöver ventileras när det gäller både de yngres och äldres problem.  Hjälper vetenskapen till så kanske de kan lösas inom en inte alltför avlägsen framtid. Håller jag mig frisk så ställer jag upp fler gånger om det behövs. 

Dagny Carlsson




Julen är här!

Taggar: Dagny


I våra dagar behöver man inte göra mycket själv när det gäller julmaten. Det mesta finns färdigt i matvarubutiken. Det var inte lika enkelt när jag var barn, men man tyckte det var spännande att få hjälpa till lite grann i köket och framför allt fick man provsmaka och slicka degskålarna efter julbaket.

Lutfisken lade vi i blöt på Anna-dagen och det var väl inte så roligt att byta vatten på den ideligen, men till slut hade den svällt upp och låg vit och fin och väntade på julafton. Julbaket startades i veckan före jul och vi fyllde kakburkarna med pepparkakor, mandelmusslor och klenäter. De sistnämnda flottyrkoktes och man åt dem som efterrätt eller kaka till kaffet. Vår tids mandelformar kallade vi för musslor och fyllda med sylt och grädde blev de som en bakelse. Av den sista biten av pepparkaksdegen fick vi barn göra gubbar och grisar. De hängdes sedan i julgranen.

Skinkan kunde beställas färdigsaltad med benet kvar och den koktes dagen före julafton, griljerades och försågs med en prydnad gjord av rött och grönt silkespapper som rullats ihop och fått fransar med hjälp av en sax. Hos slaktaren hade vi beställt ett helt eller ett halvt grishuvud och en svinlever. Grishuvudet koktes i saltvatten och formades till en välkryddad och mycket läcker pressylta. Levern maldes i en liten handdriven köttkvarn av gjutjärn och pastejen gräddades i vattenbad i vedspisens ugn. Köttfärsen till julköttbullarna fick mor mala själv i samma kvarn som använts till leverpastejen.  Jag har aldrig varken förr eller senare ätit så goda julköttbullar, som dem min mor rullade klotrunda och stekte i smör.

Saffransbullar förekom inte i Skåne när jag var barn, men vanliga vetebullar med russin i gräddades också i vedspisen. Bullar förvarades i plåtburkar där de blev tämligen torra innan de tog slut. Skåningar serverar brunkål till julskinka och i mitt hem köpte vi hem flera vitkålshuvuden och gjorde en sats som räckte hela julen. Sillsalladen var min favorit på julbordet och den skar vi till samtidigt som vi lade in glasmästarsill och löksill.

Jag kommer inte ihåg allt vi gjorde, men på julafton blev det riktigt jobbigt. Då skulle vi klä granen med korgar av glanspapper, papperskarameller av silkespapper och de egenhändigt utkavlade pepparkaksgubbarna. Ljusen var av stearin och klämdes fast i hållare av metall. Julgröten tog lång tid att koka för på den tiden var man inte lika rationell som idag utan den stod på spisen i flera timmar medan man rörde runt med en slev för att den inte skulle bränna vid.

Lutfisken var ett kapitel för sig, för till den vill skåningarna ha senapssås enligt urgamla traditioner.  Det är vanlig vit sås, men det är senapen som är speciell.  För att mala de små bruna kornen använder vi en rundbottnad skål och en kanonkula. En riktig sådan vill jag påpeka. Man lägger kula och senapskorn i skålen, sätter den mellan knäna och rör benen rytmiskt så att kulan roterar och så blev det med tillsats av lite vatten den gulbruna röra som smaksatte såsen.  Allt tog sin tid men när maten stod på bordet på julaftonskvällen blev julen stämningsfull och precis som vi förväntat oss. Den var värd allt besvär och jag har bara glada minnen av julstöket.

God jul!

Dagny Carlsson

 



Ingegerd Eriksson|2014-12-24 16:24:10

Dagny! Jag vill önska dig en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR och tacka Dig för alla Dina välskrivna och intressanta kåserier. Jag ser alltid fram emot Ditt nästa kåseri.
Anmäl


Bosse|2014-12-25 11:49:52

...och God Jul och Gott Nytt År till dig!
Anmäl


Daniel|2014-12-29 15:55:40

God fortsättning Dagny!
Anmäl



Den stora julfesten

Taggar: Dagny


Idag är det två dagar efter... inte vilken dag som helst utan dagen då det var den trevliga julfest jag hade nöjet att vara inbjuden till. Fester duggar inte tätt i en hundraårings liv och jag blev glatt överraskad när jag fick inbjudan till Skandias personaljulfest. Att bli räknad som personal var en förmån i sig, eftersom jag bara har varit deras gästbloggare en kort tid. 

Att besöka Skandias kontor är en upplevelse i sig, eftersom deras nya lokal inte har mycket gemensamt med de arbetsplatser i vilka jag tillbringade mina arbetsfyllda dagar i en gång för längesedan. Jag kände mig som huvudpersonen i en Askungesaga när jag klev ur bilen och kom in i ljusgården. Skandias kontorslokaler är ljusa och vackra och ljusgården kan hela personalen samlas utan att det blir trängsel. 

Festdeltagarna stod i klungor och småpratade medan de åt små goda munsbitar från en liten bricka med en praktisk anordning för drycken. Jag hade säkert klarat av att stå rakt upp och ner med en sådan bricka i handen, men man tog det säkra för det osäkra och gav mig en sittplats. Innan jag åkte hemifrån hade jag oroat mig för att jag skulle bli som "sparven i tranedansen" men det var helt onödiga bekymmer. Jag blev varmt välkomnad och mycket väl omhändertagen och kände mig efter en stund som en i mängden och trivdes riktigt bra i sällskapet.



När dansen började åkte jag hem, precis som Askungen gjorde i sagan och jag kände mig glad och lycklig och tacksam. Jag hade blivit mycket väl bemött och fått uppleva en mycket trevlig kväll. Jag hoppas att samtliga deltagare i festen vill instämma med mig, när jag påstår, att den här julfesten var mycket trevlig och för mig personligen var det ett sant nöje att vara med om den.

Dagny Carlsson

PS. Nu har jag tagit mig an det här med Instagram också, så ett tag framöver rattar jag Skandias konto @skandiase. Gå gärna in och kika!




Tina |2014-12-12 12:46:07

Nöjet var helt på vår sida, tack för att du kom och förgyllde vår kväll!
Anmäl


Sten Andersson|2014-12-13 21:54:04

Jag är imponerad av den språkliga skärpa du har när du skriver och det gör mig glad att 100-åringar aktivt deltar i samhället, och dessutom genom att blogga! Jag försöker att lära min 83-årige far att använda dator & nätet, dock med begränsad framgång.
Anmäl



Från mjölkbud till buss

Taggar: Dagny


Vi som inte ägnar oss åt uteliv på fredagskvällarna sitter gärna framför TV-apparaten under ett antal fredagar framåt och tittar på underhållningsprogrammet "På spåret”. De kändisar som deltar är förvånansvärt duktiga på att lista ut vilken plats som är resans mål. Ledtrådarna är kryptiska och det är ytterst sällan jag lyckas gissa på rätt plats. Det är ett allmänbildande program och jag skulle inte haft något emot att göra sådana resor på riktigt.

Hos mig väcker programmet minnen från gångna tider och jag tänker på hur begränsade våra möjligheter att resa var förr länge sedan. Då var det spännande bara att stiga på ett tåg och komma ut på landet. Bilar fanns inte i bruk på den tiden men från min lilla stad utgick det ganska många lokaltåg och i mitt Skånelän kunde man resa med smalspårig järnväg kors och tvärs i alla fyra väderstrecken. Skulle vi hälsa på släkt och vänner på landet, löste vi biljetter till närmast belägna järnvägsstation. Bodde värdfolket långt ifrån stationen fick man gå sista sträckan såvida de inte hade häst och vagn att hämta gästerna med.

Hästskjuts var för övrigt det allra första transportmedlet jag gjorde bekantskap med. Min mormor bodde i en by en mil ifrån stan och dit gick det inga tåg. Skulle vi hälsa på henne fick vi gå hela sträckan till fots om vi inte kunde lifta med mjölkskjutsen som varje morgon åkte från mormors hemby till mejeriet i stan. Bönderna i byn samarbetade och turades om att transportera samtligas mjölkkannor till mejeriet med hjälp av häst och vagn. Vi bodde grannar med mejeriet och var bekanta med varenda kusk och visste att de inte hade något emot att ha sällskap på sina enformiga resor. När det var dags att åka hem igen ordnade mormor så att vi fick skjuts med den bonde, som stod på tur att köra mjölken.

När bilarna kom för att stanna, konkurrerade de ut så gott som alla smalspåriga järnvägslinjer och även hästskjutsarna. Under motorfordonens första tid åkte vi till mormor på ett stort lastbilsflak, som en framstegsvänlig åkare försett med bänkar för att kunna transportera ett dussintal personer åt gången. Jag minns ännu idag att den resan kostade 75 öre och att  det kändes förfärligt spännande och inte var lika tröttsamt som  att  åka med häst och vagn. Busstrafiken kom igång betydligt senare.

Om någon frågar varför vi inte cyklade så beror det på att inte heller cykeln var vanlig på den tiden. "Springschasar" använde transportcyklar när de körde hem varor till "fint folk" men vi vanliga människor hade inga cyklar. Min första cykel fick jag först sedan jag som femtonåring blivit konfirmerad. Idag kan jag flyga och fara till främmande världsdelar på några timmar, men det känns inte lika stort som det gjorde den dagen när jag första gången åkte på halv biljett till Åhus för att bada i havet. Biljetten kostade 55 öre.

Dagny Carlsson




Julbordens tid är här

Taggar: Dagny


Redan i oktober började krögarna annonsera i dagstidningarna om sina julbord och annonserna återkommer med jämna mellanrum. Jag tycker för min del att det är i tidigaste laget men det har varit så de senaste åren. Reklamens makt är stor, det gäller väl att hävda sig i konkurrensen. I övrigt florerar restauranglivet som vanligt i större och mindre orter. 

Lunchrestaurangerna är legio och flertalet anställda äter lunchen på restaurang.  Så har det inte alltid varit. När jag växte upp fanns det inte många krogar. De som fanns drevs för det mesta i samband med hotellrörelser. Handelsresande och andra typer av gäster åt sina måltider i hotellens matsalar. Folk i allmänhet gick sällan eller aldrig på restaurang. På den tiden hade man på större orter så kallade "matserveringar". De drevs av ogifta damer eller änkor, som försörjde sig på att laga mat i det egna köket.  På sådana privata näringsställen åt oftast ungkarlar och ogifta förvärvsarbetande damer. Det var relativt billigt och man kunde äta alla sina måltider, vardag som söndag hos en och samma "mattant".  

Jag har själv under flera år varit en sådan matgäst. Jag minns att jag betalade 75 öre för en middag bestående av två ytterst spartanska rätter. Det serverades inga läckerheter och vi skämtade ofta om mattanternas sätt att dryga ut maten. "Bröd och potatisbullar" kallade vi köttbullarna. Ofta kunde man räkna antalet ärtor i den vattniga torsdagssoppan. Det fanns välrenommerade matställen, men på sådana hade ensamma damer sällan råd att äta.  På 30-talet kom självserveringarna och där åt man bra och billig mat. Jag kan inte minnas att jag någonsin i min ungdom ätit middag på en vanlig restaurang.   

Att äta julbord på restaurang är en senare tids påfund. Det började man inte med förrän efter första världskriget. Julbordet sägs ha anor ända från vikingatidens Midvinterblot, en hednisk offerfest som firades den mörkaste tiden på året vid Vintersolståndet. Före första världskriget serverades det överhuvudtaget inga julbord på restaurangerna. Under den första tiden bara ett par söndagar före jul.  Nu håller man på alla dagar från november till Julafton utan att folk tycks tröttna. Det lönade sig säkert inte om det inte varit så, att många firmor numera bjuder sina anställda på julbord. Jag får betala mitt julbord själv.

Det tänker jag göra närmare jul för jag tycker om julmat. I Skåne kan man äta den på någon av de kända gästgivaregårdarna. Deras julbord är klassiska och har gott rykte. Som varande skåning i förskingringen väljer jag det jag tycker är bäst i huvudstaden. I år liksom tidigare år åker jag därför till Skansen när det närmar sig jul.  Ligger snön vit på marken höjer det stämningen att vandra omkring bland julpyntade hus och gårdar innan man i lugn och ro äter julmat i den varma och ombonade  miljön.

Idag är restaurangbesök inte längre ett överklassnöje . Det kan även en pensionär kosta på sig.  Mat är det stora samtalsämnet och varenda tidning har en eller flera matskribenter som skriver om och fotograferar förföriska maträtter. Jag går gärna ut och äter men trivs också med att själv laga min mat. Jag tror inte att det är särskilt hälsosamt att äta julbord men en gång om året må det vara tillåtet att njuta av överflödet.

Dagny Carlsson

Följ gärna oss på Instagram och se vad som händer i Dagnys liv »





Hur allting började

Taggar: Dagny


Idag när jag satte jag mig ner för att skriva började jag helt plötsligt att fundera över anledningen till att jag en gång i tiden blev bloggare. Det kan tyckas vara i senaste laget och lite av eftertankens kranka blekhet. Jag har ju bloggat i två år vid det här laget. Starten var nog mer ett stundens infall än ett övertänkt beslut.

Jag visste inte dugg om bloggning, bara att det var en massa människor, som sysslade med bloggar och att det måste vara något lustbetonat som låg i tiden och var inne.  På gamla dar har jag av oförklarlig anledning blivit mer intresserad av vad som är tidsenligt än jag varit tidigare. Man vill ju så länge det går hänga med i utvecklingen och inte hamna på efterkälken. Det gör man förr eller senare ändå, men den dagen den sorgen. Någon befintlig  blogg  hade jag  inte läst. Det enda jag visste om bloggar var att det var en sorts dagboksanteckningar, som man kunde pigga upp med bilder med anknytning till textens innehåll. 

Jag hade inga förutfattade meningar om bloggar och det var säkert lika bra, för jag skrev bara rakt av efter eget huvud och stundens ingivelse.  Det var riktigt roligt och inte så svårt. Läsarna var lätt räknade och de skulle förblivit ett fåtal för evigt om inte den lokala gratistidningen fått tips om min existens och skrivit några rader.  För reportern var det irrelevant om jag skrev bra eller dåligt.  Det var helt och hållet min höga ålder som uppmärksammades och ansågs värd några rader. Förmodligen för att folk i allmänhet inte tror att äldre personer har själsförmögenheterna i behåll eller klarar av att handskas med en dator.

Medias makt är stor och min märkvärdighet berodde till en stor del på bestsellern "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann." Hundraåringar blev högaktuella det året och jag blev nästan en kändis. Andra tidningar hängde på och jag fick vara med i TV. Antalet läsare ökade undan för undan och idag har jag haft mer än 360 000 besök på mina privata sidor. Det är en bråkdel av vad kändisbloggarna har, men jag är nöjd och tycker att det är rätt bra för en amatör.
Idag när jag satt vid datorn roade jag mig med att göra sökningar på mitt namn.

Jag blev mäkta förvånad över resultatet.  Min person och mina bloggar fanns omskrivna på flera olika ställen. Mina uttalanden citerades och mina inlägg hittade jag på Google och på flera andra sidor. Men jag är övertygad om att jag skulle varit totalt ointressant om jag inte varit över hundra år gammal.  Man påstår att jag är Sveriges, om inte världens äldste bloggare och jag får gästblogga åt ett känt försäkringsbolag. Att så är fallet är jag riktigt stolt över. Det är inte helt fel att vara gammal trots allt. Men om man ska ha lika roligt som jag, får man inte slå sig till ro man utan leva i nuet och ta till sig det som är bra i dagens samhälle. Ingen är för gammal för att lära och man lär så länge man lever, är regler som jag har tillämpat i alla mina dagar.

Dagny Carlsson



Eva Norrman Sandberg|2014-11-22 12:03:42

Super.Jag såg när Dagny var med i God kväll.Hon har rätt inställning till sig själv och livet.Man lär så länge man lever och kan.Samhälls attityden har hon inte annammat och överbevisat den.MVH.
Anmäl



Kyckling som lyxvara

Taggar: Dagny


Idag står träden helt kala utanför mitt fönster och det blir mörkt redan på eftermiddagen. Senhösten är trist och jag har full förståelse för att svenskarna tog till sig nya seder och bruk och började fira Halloween med pumplyktor och allt. Det behövdes ett lite festligt avbrott i tristessen i väntan på julen.  Halloween slog inte igenom i Sverige förrän i slutet av 1990-talet. I min barndoms Skåne firade vi den 10 november en helg som kallades för Mårtensafton. Då var vi lediga från skolan och i hushåll som hade det någorlunda gott ställt åt man stekt gås med tillhörande svartsoppa och skånsk äppelkaka. Hade man inte råd med gåsstek nöjde man sig med att ugnssteka en nyslaktad höna, som fylldes med äpple och katrinplommon.  Det smakade i alla fall fågel och Mårtensafton firades någorlunda traditionsenligt.

Om någon undrar varför vi inte stekte en mör kyckling, var anledning en att kyckling var ett ytterst sällsynt livsmedel. Idag är det svårt att föreställa sig att tillgången på mat helt och hållet var beroende av årstid och det som odlades och framställdes inom landets gränser. Hönorna levde sitt liv tillsammans med en tupp i en liten hönsgård och värpte ägg bara på våren enligt naturens ordning. En del ägg blev till nya värphönor, andra till kycklingar. Stekt kyckling var kalasmat på våren och den serverades på restauranger första maj eller på studentmiddagar.
Dåtidens kyckling hade föga likhet med dagens. Den var liten och mager och man blev inte mätt av en halv fågel. När värphönorna slutade att lägga ägg nackades de och salufördes med fjädrarna och innanmätet kvar. Jag har hjälpt till att plocka fjädrar av höns flera gånger i mitt liv innan de hamnade i grytan.

Äggen åt man inte hur som helst och när man ville, men en förutseende husmor såg till att ha ägg året runt. Hon "konserverade" dem nämligen.  Ingen konserverar ägg i våra dagar och det finns inte många som har en aning om hur det gick till.  Man plockade helt enkelt ner dem i stora plåthinkar och hällde på en tjockflytande vätska som kallades för "vattenglas".  Efter någon vecka stelnade vätskan och blev till en kalkliknande massa som täppte till porerna i äggskalen. Hinkarna förvarades kallt i skafferi eller matkällare. De smakade lika bra som färska ägg men gick inte att koka eftersom de var ömtåligare än de färska och skörare i skalet.

En rejäl matkällare var ett måste i ett hushåll på "den gamla goda tiden". I den förvarades inte bara äggen utan potatis, kål och morötter som köptes säckvis. Källarhyllorna var fyllda av syltburkar och saftflaskor. Lingonsylt var vår vitaminkälla och förvarades i stora lerkrus.  Det fanns tillgång till färska bär och frukter den tid de mognade. Till julen kom det någon enstaka båtlast sura apelsiner till Sverige och de sålde slut innan helgen var över. Det var arbetskrävande att sköta ett hushåll förr och det krävde en viss framförhållning, men så var det under min uppväxt i en medelklassfamilj i en småstad.

Idag behöver jag ingen matkällare och kyckling finns året runt och den köper jag färdiggrillad eller som råvara, fryst eller färsk. Frukt finns det alltid av olika slag. Men jag glömmer inte hur det var förr och kastar inte användbar mat i soptunnan. 

Dagny Carlsson



Lilian|2014-11-09 13:20:50

Det här var första bloggen som jag läst. Trots att jag bara är 70 år tycker jag till skillnad från Dagny att internet är ett nödvändigt ont - dock med den fördelen att det förenklar räkningsbetalning och översikt av ekonomin. Jag föll ändå för rubriken om kyckling. Jag minns både vattenglas och lyxen med grillad kyckling på restaurang på 50/60-talen. Även om den var liten var den till skillnad från dagens massproduktioner smakrik och god. Idag köper jag bara ungtuppar när det finns hos en vän med ekologiska sprätthöns. En annan bekant nackar och avfjädrar dem (vilket jag inte klarar pga artros i händerna). Tar ur dem gör jag själv. De har levt ett bra liv och smakar som forna tiders. Mycket är bättre nu men kycklingen var bättre förr!!!
Anmäl


Lars-Erik|2014-11-09 15:59:27

Att koka Höns, Ris & Curry, eller göra en riktig Coq au Vin går ju inte idag, eftersom värphönsen går till fjärrvärmeverket i stället för frysdisken, tupparna likaså. Ibland blir jag så avundsjuk på alla äldre som fått uppleva en annan smakplalett. Suck!
Anmäl


Jenny|2014-11-18 12:09:24

Tack Dagny! Så roligt det är att höra hur det var i vardagslivet förr. Den delen får man inte så mycket i skolan, men jag tycker det är så intressant!!! Visst är det härligt med alla smaker man får testa nu och att kunna få frukt och grönt året runt. Men jag kan ändå bli lite avundsjuk på er äldre som fick uppleva att traditionerna var kopplat till något och hade en förankring i naturen. Saker och ting betyder också lite mer när man får längta lite. Det är svårt att välja bort det när det finns men jag tror många även unga kan känna en viss vantrivsel av dagens "instant satisfaction"-samhälle. Skriv gäna fler bloggar Dagny! Berätta om julen förr! Det är en tradition jag alltid älskat men som börjar förlora lite av sin lyster när svensk handel startar den redan i oktober....
Anmäl



Mina minnen från två världskrig

Taggar: Dagny


I år är det 100 år sedan första världskriget bröt ut. Sverige var neutralt men vi påverkades ändå av läget runt omkring oss.  Jag var bara två år vid krigsutbrottet och minns ingenting av hur det var i början, men det finns vissa saker som har etsat sig fast i minnet från de sista krigsåren. Under hela krigstiden var det ont om mat. Sämst var tillgången i början eftersom man inte införde livsmedelsransonering genast vid krigsutbrottet. Allra sämst ställt var det i städerna.

I min familj skulle det varit knappt med maten om inte min far haft en moster som var ägarinna till en liten bondgård några mil utanför staden. Min far blev moderlös vid fyra års ålder och mostern  hade under hela hans uppväxt varit en god fe och hållit en vakande hand över honom. Denna omtänksamma person besökte oss ungefär en gång i månaden och hade med sig så mycket matvaror som hon orkade bära i en korg på armen.

Fastän jag bara var ett litet barn minns jag än idag hur förväntansfull jag var när moster packade upp en jättestor grovlimpa, en stor klick smör och den hemystade lite syrliga osten, som smakade vidunderligt för en unge, som inte var bortskämd med pålägg på smörgåsen under krigstiden. Jag minns också att det alltid fanns en stor bit salt sidfläsk i korgen och att mor efter besöket bredde fläskflott på brödet, för att spara på smöret. Många människor var undernärda på den tiden och detta var den huvudsakliga anledningen till att "spanska sjukan" år 1918 skördade så många människoliv.

Det andra världskriget minns jag desto bättre. Då ransonerades livsmedlen omedelbart och det blev kuponger på det mesta. Till och med tyger ransonerades och man gjorde kläder av cellull tillverkat av träfibrer. Tyget såg ut nästan som ylletyg och jag har själv haft kjolar och kappor gjorda av cellull.  Den tiden hade jag familj och ansvaret för samtliga ransoneringskuponger. Tilldelningen av kött var under hela kriget minimal och det gällde att ta till alla möjliga nödlösningar för att få maten tillräckligt proteinrik. Fisken ransonerades inte, men i gengäld fanns det så gott som aldrig någon fisk att köpa för en vanlig konsument.

En och annan gång stekte jag något, som jag ironiskt kallade för "miniatyrsill."  Det var inte mycket mat på benen på den fisken. Senare fick jag veta att det var skarpsill som vi åt.  Den förekommer i stora stim och används till ansjovisinläggningar eller också blir den till fiskmjöl och djurföda. 

Kafferansoneringen var kvinnornas stora problem under bägge krigsåren och en kaffekupong var den tidens hårdvaluta. Den kunde bytas mot andra varor eller säljas till högstbjudande. Jag minns från första världskriget när min mor rostade råg i stekpannan på vedspisen. Det lite sotiga resultatet malde hon och den färdiga drycken var inte särskilt välsmakande. Lite bättre smakade "kaffet" som var gjort av rostade cikoriarötter. Den typen av surrogat använde vi inte under andra världskriget. Nöden är som alltid uppfinningarnas moder och jag tror till och med att vi levde hälsosammare då än vi gör nu. Mina erfarenheter gör att jag idag till fullo uppskattar god mat och tillgången på alla sorters råvaror. Men mest av allt skulle jag uppskatta att det rådde fred överallt i världen.

Dagny Carlsson




Blir allt bättre?

Taggar: Dagny


Idag talas det mycket om att den svenska skolan är i kris och att den befinner sig i fritt fall enligt internationella undersökningar. Det förvånar mig, som kunnat se hur allting annat i samhället har blivit bättre och effektivare allt eftersom tiden gått. Själv tycker jag att den skola jag fostrades i hade enbart förtjänster och skoltiden var mitt livs lyckligaste period. På min tid respekterade vi lärarna och ifrågasatte aldrig deras auktoritet. Det var ogifta kvinnor som valde läraryrket. En gift kvinna förvärvsarbetade inte på den tiden. Manliga lärare som ville bli pedagoger undervisade oftast på ett högre läroverk för gossar och hade betydligt högre status än en lärarinna.  Givetvis fick manliga lärare gifta sig och bilda familj.

Fria läromedel och skolluncher är en senare tiders förmåner. När jag gick till skolan de första åren hade jag en griffeltavla, en suddsvamp och ett par smörgåsar i skolväskan. Skoldagen för de minsta inleddes med att eleverna stod i givakt bredvid skolbänken. Denna var försedd med lock och hade urtag för bläckhorn och pennor. De minsta startade skoldagen med morgonbön och psalmsång till ackompanjemang av en liten tramporgel. När psalmen tonat ut fick de order att satta sig ner i bänkarna. Där satt de som tända ljus under lektionerna, räckte snällt upp handen och svarade ivrigt på frågor.

Det undervisades om religion i min tids skola. Vi läste Biblisk historia och Martin Luthers lilla katekes. Psalmverser och mycket annat lärde vi oss utantill och jag kan den dag som idag är rabbla upp alla såväl stora som mindre profeter, evangelister och en massa årtal. Den praktiska nyttan av vissa kunskaper kan ifrågasättas, men vi tränade upp minnet. De barn som hade svårt för att lära sig läsa och inte klarade läxorna klassades som dumma eller lata. De blev underkända och kvarsittare flera år i rad. Satt eleven inte stilla i bänken och var orolig under lektionen blev han eller hon utskälld och fick lämna skolsalen och släpptes inte in förrän nästa lektionstimme.  ADHD och dyslexi kände varken lärare eller föräldrar till och det var verkligen synd om de stackars barn som avvek från det normala.

Jag hade förmånen att bo i en stad med bra skollokaler och nära till skolan, men har vänner som gått i små byskolor på landsbygden. Där kunde barnen ha flera kilometers väg att gå innan de kom fram till skolan. I en byskola fanns det ofta bara en lärarinna, som undervisade byns alla elever i olika åldrar i en och samma skolsal. En lärare i byskolan kunde göra underverk och de var högt aktade av barn och föräldrar. Deras elever lärde sig inte bara att läsa och skriva utan fick redan i barndomen lära sig att samarbeta och visa hänsyn.

Min tids folkskola var bra på många sätt, men läromedlen var inte gratis och mina småsyskon fick t ex ärva mina väl begagnade skolböcker. Fortsätta studier efter avslutad folkskola var förbehållet barn med välsituerade föräldrar. Det var därför inte alltid som de mest begåvade läste vid universiteten. Jag blir idag ganska sorgsen när jag hör att dagens skola är dålig och att många ungar blir skoltrötta och sumpar sina möjligheter till en bra framtid. Min dröm när jag gick i skolan var att själv bli lärarinna, men den infriades inte förrän jag för ett par år sedan undervisade några äldre damer i datorhantering.  Bättre sent än aldrig…          

Dagny Carlsson



josuf|2014-11-04 08:45:52

tenk u fer dat
Anmäl



Jag hittade min bankbok från 1920...

Taggar: Dagny


"Sparsamhet är en dygd." Vikten av att vara sparsam fick jag lära både hemma och i skolan när jag var liten.  Veckopeng är ett senare tiders påfund och det var ytterst sällan jag fick en större slant när jag var barn.  Några ören att köpa karameller för fick man då och av föräldrarna och det hände att tanter och farbröder på visit tog upp börsen innan de sade adjö och gav husets barn var sin enkrona. Då kände man sig rik och skulle gärna köpt godis för en del av slanten om inte mor sett till att den hamnade i sparbössan. I bössan stoppade jag också en och annan 10-öring som jag fått som belöning när jag sprungit ärenden (handlat mjölk eller specerier) åt någon tant utan egna barn att skicka. Ju tyngre sparbössan blev desto roligare blev det att spara och jag köpte sällan karameller för mina pengar.

Min barndoms sparbössa och min sparsamhet har jag inte skänkt en tanke under de hundra år jag levat och skulle inte gjort det idag heller om jag inte för en tid sedan rotat i en kartong med gamla papper och hittat en helt bortglömd sparbanksbok med gulnade blad.  Boken var utställd på "Flickan Dagny Eriksson" och dagen då första insättningen gjordes var troligen identiskt med den då min sparbössa tömdes för allra första gången.  Insatsbeloppet var femton kronor. Mycket pengar för en åttaåring på den tiden och jag kan tänka mig att jag var mäkta stolt över att ha blivit kund på Nya Sparbanken. Min stad hade två sparbanker och den andra kallades aldrig för något annat än den Gamla Sparbanken.

De femton kronorna växte och andra transaktion i boken var ett uttag på fem kronor, dagen då jag fyllde elva år.  Vad jag använde pengarna till minns  jag inte. Kanske skulle de användas till mitt födelsedagskalas? Det var ovanligt med barnkalas på den tiden och ungar blev  inte bortskämda med  dyra presenter.

Övriga uttag och insättningar är helt ointressanta men en insättning på tio kronor en skolavslutningsdag var jag säkert stolt över. Tian fick jag i "premium" för att jag varit bäst i klassen. Bankboken tog jag inte med när jag som 19-åring flyttade till annan ort. Det blev betydligt svårare att spara när man skulle betala allting själv, men jag skaffade en postsparbanksbok och satte in en femma en och annan gång. För varje insättning fick man ett klistermärke och en stämpel i boken. Den boken är försvunnen, men jag minns att den var ett litet häfte i A5-format.

Av fortsatt läsning i den gamla bankboken kan jag se att jag gjorde sporadiska insättningar då och då och summan växte med ränta på ränta. Hela det hopsparade beloppet cirka 3 000 kr tog jag ut vid 40 års ålder. Det är inte någon summa att skryta med nu, men på den tiden var det rätt mycket pengar. Tiderna förändras och vi med den och nu sparar vi inte på en sparbanksbok längre. 

Avlöningen får vi inte kontant i ett lönekuvert, som jag fick när jag var ung. En tusenlapp är en struntsumma och min barndoms fem och tiokronorssedlar har blivit växelmynt. Jag har fortsatt att vara sparsam och har utan svårighet blivit ägare till både hus och sommarstuga med hjälp av en sparad slant på banken.  Att jag lärde mig sparsamhet och fick en egen sparbanksbok som barn har bidragit till att jag aldrig varit utan pengar och jag har därför känt en viss trygghet. Ordstävet "den som spar han har" är lika aktuellt idag, som det var när jag var barn.                        

Dagny Carlsson

 




Bostadsbristen nu och då

Taggar: Dagny


När jag läser dagstidningarna eller lyssnar på nyheter i TV är ofta bostadsbristen på tapeten. I dagens samhälle byggs det inte tillräckligt och ungdomar har svårt att hitta någonstans att bo när de skall etablera sig på bostadsmarknaden. De vill ha mindre och billigare bostäder, men sådana är det inte lönsamt att bygga och därför bygger man mest borätter i dagens samhälle. Situationen på dagens bostadssituation får mig att tänka på hur förhållandena var när jag flyttade hemifrån nitton år gammal.

Det var på 30-talet och det fanns ingen bostadsbrist. Då var det inte vanligt att barn och ungdom skulle ha egna rum. I den stad jag flyttade till fanns det god tillgång på "möblerade rum." Dessa hyrdes huvudsakligen ut av kvinnor som blivit änkor. Det fanns varken allmän pension eller kommunala bostadsbidrag utan änkan var hänvisad till att klara sig själv. För att kunna bo kvar efter mannens död inskränkte hon sitt eget boende och flyttade sin säng till köket och hyrde ut sina rum. Det var visserligen hyresgästens marknad, men det hindrade inte uthyraren från att noggrant förhöra sig om hyresgästens liv och leverne innan det blev inflyttning. Reglerna var stränga, herrar fick inte ha damer på rummet och hos kvinnliga hyresgäster var herrbesök totalförbjudna. Ytterst sällan fick en hyresgäst tillgång till köket.

Jag har nästan tio års erfarenheter av hyrestanter. En del av dem var inte särskilt trevliga och gjorde livet surt för hyresgästen. De snokade bland hyresgästens tillhörigheter och snålade på värmen. På den tiden fanns ingen centralvärme utan rummet hade en kakelugn eller kamin. Det var inte roligt att huttra och frysa efter avslutad arbetsdag och jag flyttade därför ofta och hoppades på bättre lycka varje gång jag bytte rum och hyrestant.

Svårast att bo hos var äldre officers-eller högreståndsänkor. För dem var det svårt att försona sig med det oblida öde som tvingade dem att hyra ut rum.  Manliga hyresgäster hade större acceptans än de kvinnliga eftersom män sällan "smusslade" med kaffekokning och smulade bröd på rummen. Mina tillhörigheter rymdes på den tiden i två stora resväskor.  Ett pyttelitet spritkök, en likaledes minimal kastrull och ett par kaffekoppar gömde jag i en av väskorna. Spritköket använde jag bara när hyrestanten inte var hemma.

Hygienen blev det lite si och så med. Badrum fanns det inte många på den tiden. Man fick tvätta sig i kallt vatten.  Alla hyresrum var försedda med en kommod och på den fanns tvålfat, handfat och vattenkanna. Handdukar och sänglinne ingick i hyresavtalet. Bada gjorde jag på stadens varmbadhus. Trots att det var förenat med en massa olägenheter var jag ändå tacksam över att ha tak över huvudet och klara mig själv. Det var med en viss stolthet jag betalade hyran varje månad. 


Idag behöver änkorna inte hyra ut rum och själv bor jag rymligt och bekvämt. Men jag tycker synd om dagens ungdom som inte har någonstans att bo. De skulle säkert inte acceptera äldre tiders bostadsstandard och behöver inte heller i dagens läge.  Det är andra tider och andra seder idag och det känns riktigt skönt.

Dagny Carlsson



Elin|2014-10-10 09:02:46

Intressant läsning!
Anmäl



Knep för att bli 100?

Taggar: Dagny


Intresset för hundraåringar är fortfarande konstant och den senaste tiden har vetenskap och TV intresserat sig ovanligt mycket för åldrandets problem. I trakten av Vittsjö med omnejd lär det finnas ovanligt många personer som blivit riktigt gamla och flera av dem är över hundra år. Sedan år 1900 har det funnits minst 276 hundraåringar i östra och västra Göinge härad.  Man vet inte om det beror på att luften i norra Skåne och södra Småland är ovanligt hälsosam eller om det är andra faktorer som spelar in.  I Vittsjö, som ligger i nordöstra Skåne, finns det idag ovanligt många hundraåringar och de har nyligen varit föremål för en vetenskaplig undersökning och fått svara på frågor om sina levnadsvanor. Ingen av de utfrågade skiljer ut sig genom att ha en hög utbildningsnivå eller hög social status. Åldringarna har också medverkat i dokumentärfilm som kommer att visas i höst.

I filmens slutskede blev jag tillfrågad om jag ville svara på samma frågor som övriga deltagare fått och berätta om varför just jag blivit mer än hundra år och dessutom var ovanligt frisk. Det hade jag inte några entydigt svar på. Det har bara blivit så. Visserligen är jag född i Norra Skåne, men större delen av mitt liv har jag tillbringat i Mellansverige.

Livslängden kan inte bero på bostadsorten enbart utan det är annat som varit avgörande. I mitt fall kan det vara de goda gener jag ärvt av förfäder som bott i de hälsosamma trakterna i nordöstra Skåne. I övrigt har jag levt ett ganska anspråkslöst liv och har aldrig använt tobak. Sprit har jag druckit i mycket måttliga mängder och enbart i slutna sällskap.  Motionerat har jag gjort genom att promenera och simma. Jag tycker om god mat och äter regelbundna och närande måltider. Eftersom jag är någorlunda frisk behöver jag tills vidare inte så många olika mediciner. Jag känner mig lyckligt lottad och det är naturligt att åldras.

Helt naturligt är det däremot inte att bli "kändis" på gamla dar. Det råkade jag bli därför att jag började blogga strax efter hundraårsdagen.  Det ansågs synnerligen märkvärdigt och jag blev omskriven i tidningar och fick vara med i TV och en hel massa tillställningar. Jag tar berömmelsen med en klackspark och om sanningen skall fram så tycker jag att det för det mesta är riktigt trevligt att bli uppmärksammad och stå i centrum. Det kanske har något gott med sig även för andra åldringar. Omgivningen tror oftast att ålderdom är liktydigt med krasslighet och nedsatta själsförmögenheter men de flesta av oss äldre kan både tänka och föra vettiga samtal, om någon gör sig besväret att lyssna. Alla är vi bra på något och kan dela med oss av det vi lärt under ett långt liv.

Några goda råd till den som vill leva länge har jag inte, utan var och en får göra det bästa av sin tid på jorden. Som äldre tar man dagen som den kommer och blir lite förnöjsammare och oroar sig inte så mycket för det oundvikliga.  Så här långt tycker jag att det känns riktigt angenämt att vara en av hundraåringarna i dagens Sverige. 

Dagny Carlsson
 




Tekniska framsteg

Taggar: Dagny


Jag och flera med mig har märkt att det i dagsläget finns ett nyvaket intresse för de äldre i samhället. Man oroas över att vi blir allt fler och lever längre. Intresset beror troligen på att 40-talisterna uppnått pensionsåldern. De är inte något större problem för kommuner och landsting idag, men de kommer troligen att bli när de inom en inte alltför avlägsen framtid behöver vård och omsorg.  De är många och man är rädd för att de ställer betydligt större krav än äldre generationer har gjort hitintills.

När man som jag kan göra jämförelser mellan förr och nu, ser jag en enorm skillnad.  Då jag var ung fanns det ingen social välfärd överhuvudtaget. Hade man inte en familj som ställde upp för gamla föräldrar blev de ett fall för fattigvården. Den var inte bara dålig utan var en ren skam för sin samtid.  Det var en olycka att i livets slutskede hamna på "Fattighuset" och "hjonen" som de kallades levde i en eländig och hopplös tillvaro. Jag tycker att vi har det bra i dagens Sverige och inte mycket att klaga över. Under årens lopp har vi gjort stora tekniska framsteg och vårt land är ett föredöme när det gäller social välfärd.  Jag oroar jag mig inte nämnvärt för den dag jag inte klarar mig själv.  Men våra myndigheter hyser en viss oro för att den mänskliga arbetskraften inte räcker till när de vårdbehövande ökar i antal.  Nu vill man ta tekniken till hjälp.  Framsynta innovatörer och forskare har insett att det kan bli en ny och lönande marknad.

Detta nytänkande har, hur konstigt det än låter, gjort mig lite mer intressant än jag varit tidigare.  Jag är ju bloggaren som varit med i media för att det ansetts märkvärdigt att en person i min ålder vågar sticka ut och pröva på nymodigheter.  De äldre tiger vanligtvis i samhället och gör inte mycket väsen av sig. Jag tycks ha fått ett visst PR-värde som förespråkare för användning av teknik i vården. Flera kommuner anordnar Äldredagar och bjuder in sina pensionärer och olika organisatörer. Tekniska hjälpmedel visas upp för personer som antas hysa en viss motvilja mot nymodigheter.  Jag har blivit inbjuden till flera Äldredagar och Almedalsveckor för att, som jag tror, vara ett gott föredöme och ett bevis för att det inte är omöjligt för en åldring att använda teknik. Det tar bara lite längre tid att lära sig, men det går om man vågar försöka.

Den här veckan gästade jag Linköping på stadens Äldredag.  Det var en trevlig tillställning och jag tror att de äldre uppskattade det som bjöds.  Där fanns många och praktiska redskap som visades upp. Även om det ligger krasst ekonomiskt tänkande bakom det nyväckta intresset för de äldre och för att det skall skapas tekniska hjälpmedlen i vårdsammanhang, så är jag för min del tacksam över att dagens samhälle bryr sig om sina äldre och informerar oss om det som väntar i framtiden.  Kanske fick jag några motsträviga att bli mer positiva och tänka: om.  När en hundraåring kan använda en dator vågar kanske den något yngre göra ett försök. 

TV- intresserar sig också för äldrefrågor och för närvarande även för min person. Jag har medverkat i två dokumentär men om dem berättar jag en annan gång.   

Dagny Carlsson



Elakingen igen|2014-09-29 10:36:38

Jag är själv pensionär och kan tyvärr inte se den omtanke om de äldre som Dagny tycks kunna se. När du slutar arbeta får du bara som ett exempel en högre skatt trots bara lite drygt hälften av din forna inkomst. Går det dåligt för Sverige sänker man bruttopensionen. Vilka löntagargrupper accepterar sådant? Damen som hoppade ut genom balkongen var nog också ganska förtvivlad. Visst är Dagny en tillgång för politiker som vill visa att man kan höja pensionsåldern. Annars hade nog, som jag ser det. Dagny inte blivit inbjuden någon stans. Ha en fortsatt bra ålderdom önskar jag trots min misstro.
Anmäl


En trogen läsare|2014-10-01 13:20:06

Läste kommentaren ovan och vill skicka mitt fulla stöd till dig, Dagny. Negativa människor finns det överallt men de som förlorar mest på sin negativitetet, det är dem själva. Däremot kan jag förstå att man blir bitter i och med att man sänkte pensionen, och jag vet allt för många som nu har fått det svårare att få kronorna att gå runt. Men inte alls är det nu som det var förr med fattighuset. Jämför vi så var det verkligen inte bättre förr. Den irritation "Elakingen igen" gav dig förtjänade inte du alls, den kanske bättre hörde hemma hos våra politiker istället. Tack, för ännu ett underbart bra inlägg, Dagny och för att du hjälper äldre att få mer tilltro till tekniken! För rädslan är stor till knapptelefoner, telefonköer, internetbanker, apoteket på internet, m.m. hos äldre. En rädsla som gör att äldre hamnar utanför och känner sig som en belastning när de inte ens vågar boka en läkartid själv. Många är de äldre jag suttit hos, lyssnat till och som vänner hjälpt. Det största problemet för äldre är ändå ensamheten och känslan av att inte behövas längre. Det är äldre jag går till som gråter bara för att jag hinner fråga dem hur de mår och lyssna till deras svar. Depressionen hos våra äldre är stor och mycket utbredd. Om de äldre vågade sig på tekniken (för tekniken har blivit roten i vårt sociala liv, till vår familj, våra hobbies och vårt samhälle idag) då tror jag att det skulle hjälpa många äldre. Mer än vad man kan tro. Fortsätt med det du gör för fler som dig som vågar sig på tekniken behövs verkligen! Tack för att just du finns!
Anmäl



Vetenskap och modevisningar

Taggar: Dagny


Filmen om "hundraåringen som hoppade ut genom fönstret" går inte längre på stadens biografer och osålda böcker om hans liv och leverne kommer säkert att realiseras för en spottstyver, men hundraåringar tycks inte vara helt inaktuella ännu. Jag är själv ett levande bevis för att intresset för personer, som levat under ett helt sekel inte har svalnat helt.

Jag blir inbjuden att vara med om både det ena och det andra evenemanget och jag tackar och tar emot och har riktigt roligt ibland. Folk i allmänhet tror att alla äldre har svårt att röra sig, ser och hör dåligt och är en smula dementa. Jag vill bevisa motsatsen. En dam i min ålder kan mycket väl vara frisk, ta sig fram utan rollator och ha förståndet kvar. Att vara frisk och rörlig är givetvis inte alla förunnat, men kroppsliga och själsliga defekter förekommer i alla åldersgrupper.

För närvarande är jag föremål för en vetenskaplig undersökning. Ett antal personer som har fyllt hundra är utvalda. Jag har fått en del frågor att besvara och TV filmar mig i olika situationer. Ibland tycker jag att det är lite larvigt att agera i sammanhang som är mer eller mindre konstruerade.  Det är dessutom synnerligen oglamoröst när scenerna måste tas om gång på gång innan filmaren blir nöjd.  Men något får man offra när man är föremål för vetenskapens intresse. Troligen valdes jag för att jag hade åldern inne och man antog att jag skulle bli lätt att regissera för att jag varit med i TV tidigare. Alla avsnitt är inte inspelade ännu och jag vill inte påstå att jag längtar efter de tagningar som återstår.  Filmen kommer troligen att sändas i november.

Det kändes betydligt mer lustbetonat att bli inbjuden till en vintagefestival som anordnades i ett sörmlandssamhälle för en tid sedan. Där visade man upp kläder från olika tidsepoker. Det hela var högst seriöst och väl arrangerat. Jag skulle visa mig i en festblåsa från förra seklets 20-tal och posera tillsammans med en festklädd äldre gentleman i frack från samma århundrade. En konferencier berättade klädernas historia och något om min person.  Jag fick applåder och

Innan jag lämnade scenen sjöng publiken unisont Ove Törnkvists slagdänga "Dagny kom hit och spill." Det var förstås inte särskilt tidstypisk, men på något sätt ändå en ganska trevlig avslutning på tillställningen och festivalens klimax. Jag vill tillägga att jag ställer upp för den goda sakens skull och för att det ger lite omväxling i tillvaron.

En dag den här veckan kommer jag att visas upp på en äldredag i en östgötastad. Jag vet inte riktigt vad man har för förväntningar på min närvaro, men det ger väl sig så småningom. Förmodligen skall jag medverka därför att jag påstås vara världens äldste bloggare. Det är en titel så god som någon och den är jag faktiskt riktigt stolt över. Om min blotta närvaro kan få äldre personer att våga använda datorer och mindre rädda för teknik, så gör jag en kanske arrangörerna en tjänst. Det ligger säkert krasst ekonomiska motiv bakom deras inbjudan, men den känns ändå spännande. Det är alltid roligt att träffa nya människor och en resa kan berika ens liv trots att den är kort.

//Dagny Carlsson




Pensionär|2014-09-24 03:19:00

Den som inte tycker sådana här artiklar är jättegulliga måste vara på gränsen till psykopat, eller hur. Men jag undrar om dessa artiklar är bra för mer normala pensionärer? Risken att denna 100-åring blir ett bra bevis på att man kan höja pensionsåldern drastiskt. Det kommer att drabba dem som inte glidit fram på en räksmörgås genom livet utan haft ett hårt arbete. Ett exempel på ett sådant arbete är att torka pink och spyor åt välbesuttna människor med halva kostnaden betald av folk som städerskan ovan.
Anmäl


Ingegerd Eriksson|2014-09-25 08:51:17

Dagny Du är en underbar människa! Du har förmågan att se det goda i livet och njuta av livet. Du glädjer dina medmänniskor. Många människor har mycket att lära av Dig. Livet är för kort för att fastna i negativitet.
Anmäl



Sommaren är kort!

Taggar: Dagny


Sommaren håller på att ta slut, men träden är fortfarande gröna och människor går fortfarande barbenta och lättklädda och visar upp årets solbränna. Själv är jag nästan lika blek som jag var i våras. Jag är den typen som blir bränd av solen men aldrig brun. Det är lite sorgligt men ingenting som jag kan göra någonting åt, annat än att hålla mig i skuggan när solen gassar som värst. Det inskränker mitt sommarfirande en smula men jag rättar mig efter omständigheterna och håller mig i skuggan, men jag är lite avundsjuk på soldyrkarna där de ligger utsträckta på badstränder och lite varstans i naturen.

När man är så gammal som jag får man pruta av på ett och annat som är ett måste för de yngre årgångarna. Tidigare i mitt liv gjorde jag såväl korta som långa resor på semestern och jag skulle inte ha det minsta emot att resa nu heller om jag hade lämpligt sällskap på färder över land och vatten. Sorgligt nog finns det ingen I min omgivning som riktigt litar på min förmåga att turista utomlands. Jag är inte helt säker på att något flygbolag gör det heller.

Troligen har de inte något större intresse av att ha mig som passagerare om jag skulle få för mig att ge mig ut på en långresa utan yngre sällskap. Men inrikesflyget anlitar jag ännu så länge. Visserligen är så gott som all form av service på flygplatserna bortrationaliserad och det är bara teknik och "gör det själv" som gäller vid incheckning. Det känns lite obekvämt för en dam i min ålder. Hitintills har jag det ändå gått vägen när jag flugit. Ser man bara lite vilsen och "bortkommen" ut får man all hjälp som behövs.

Det är rätt trevligt att åka med tåg också. Eftersom jag har gästvänliga yngre släktingar i Skåne har jag åkt snabbtåg dit vid två olika tillfällen under sommaren. Det är något visst att återse hembygden och göra små utfärder på Österlen och på väskusten. Man äter så gott och blir så vänligt bemött på värdshus och små vägkrogar. Naturen är omväxlande, fastän de flesta "upplänningar" tror att Skåne är platt som en pannkaka. Jag blir glad varje gång jag ser de böljande sädesfälten och de vackra skuggrika bokskogarna.

Jag har även i år gjort en snabbvisit på Gotland och gästat Almedalsveckan. Där fick jag vara med i ett seminarium och intervjuades efteråt i TV. Jag anses, trots min ålder, ha en positiv inställning till teknikens framsteg.  De vårdansvariga väntar sig stora problem inom åldringsvården, när de gamla blir fler och fler som lever längre och som i sinom tid blir i behov av vård och omsorg. Det kan då bli aktuellt att ta tekniken till hjälp. En del organisationer och innovatörer har redan insett att detta behov kan bli en ny och lönsam marknad. Många unga personer arbetar framgångsrikt med olika projekt. Redan i dag finns det mycket som är bra att visa upp. För egen del kan jag mycket väl tänka mig att ta hjälp av datorteknik när det blir dags för äldrevård. Antagligen fick jag vara med i Almedalen för mitt datorintresses skull och för att representera åldringen, som inom en inte allt för avlägsen framtid är i behov av samhällets vård och omsorg.

Större delen av sommaren har jag varit hemma. Man kommer långt med ett SL-kort och med våra vita skärgårdsbåtar. Jag har åkt med de flesta av dem. Att t ex åka med den gamla ångbåten Mariefred till staden med samma namn var en fin upplevelse.  Så här långt är jag nöjd med sommaren 2014 och jag gläder mig åt de dagar som ännu återstår av den.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Bosse|2014-09-08 23:33:44

Välkommen tillbaka!
Anmäl


Ingegerd Eriksson|2014-09-09 07:20:12

Hej Dagny! Så roligt!!! att Du är tillbaka så att vi får läsa Dina intressanta kåserier. Du har varit efterlängtad. Mvh Ingegerd
Anmäl


Jonathan|2014-09-09 23:51:17

Du är en inspirationskälla!
Anmäl



Snart står sommaren för dörren

Taggar: Dagny


Våren blev kort i år och vi nordbor brukar inte ha högsommarväder i maj månad.  Vi fick några underbara majdagar i år och jag har njutit av skir grönska och blommande träd.  På den tiden jag var en förvärvsarbetande och en nyttig samhällsmedborgare började jag den här årstiden att planera för min sommarsemester och se fram emot ledigheten. På en stor arbetsplats kan det skapa problem om alla vill vara lediga i juli månad.

Som pensionär har jag haft ständig semester i snart ett halvsekel och har inte behövt planera särskilt noga om jag ville byta miljö för att få lite omväxling i tillvaron. Alla behöver vi en och annan gång komma bort från den grå vardagen och se något nytt eller återuppliva gamla minnen. Det gäller även för pensionären. Även om man rest mycket i sina dar kan det bli lite enformigt att bara sitta hemma och tänka på det som en gång varit.  För den skull är det inte alls nödvändigt att flyga till världens ände. Det finns en hel del som är intressant, vackert och trevligt att uppleva inom vårt eget lands gränser.

Jag vet inte om bloggning kan kallas för arbete.  Om så är fallet behöver jag och har rätt till lite semester. Det må vara hur som helst med den saken men jag tänker ändå koppla av lite och göra en och annan resa. Först och främst vill jag hälsa på släkten i Skåne. I Skåne är folk som regel jovialiska och sällskapliga av sig och landskapet är på sitt sätt riktigt vackert och inte alls platt som en pannkaka.  Österlen är berömt för sin vackra natur och dit flyttar en hel del kändisar och bosätter sig för gott.

Precis som förra året skall jag göra en kort visit i Almedalen och där skall jag delta i ett seminarium.  Inte i egenskap av politiker utan som en något udda sakkunnig.  Innan jag hade sett Almedalen med egna ögon trodde jag att det var en helt vanlig grön park och att politikerna hade gjort det till en vana att hålla sina sommartal just där bara för att  Olof Palme gjorde det och att de bara följde hans exempel. 

Numera är Almedalsveckan internationellt känd och samlar intresseorganisationer och företag av alla de slag som anordnar seminarier där man diskuterar politik och samhällsfrågor. Jag skall vara med i ett seminarium där man tar upp frågor om teknik inom äldrevården. När vi lever allt längre och vårdbehovet blir allt större har det blivit aktuellt att framställa tekniska hjälpmedel som komplement till den mänskliga arbetskraften.  Jag anses väl vara en åldring med en positiv inställning till teknik.

Jag är och har alltid varit lite nyfiken av mig och det skall bli spännande att resa till Visby. Det kanske blir robotar som skall sköta om mig när det blir dags och då kan det vara bra att veta hur en sådan fungerar. Resten av sommaren tänker jag utnyttja efter bästa förmåga. Det finns så mycket trevligt och avkopplande som man kan göra på hemmaplan. Vi har vår vackra skärgård och med de vita båtarna kommer man för en billig penning ut i ut i naturen.

Ett av rederierna tillämpar förresten fortfarande gamla tiders pensionärspriser. Jag tror på en bra sommar och jag önskar att både de unga och de äldre får uppleva något trevligt samt att vädrets makter är oss nådiga!

Hälsningar
Dagny Carlsson




Då har man fyllt 102

Taggar: Dagny


Det var ganska omtumlande att fylla hundra år men mycket trevligt och minnesrikt att bli uppvaktad och hyllad av släkt och vänner. Året efter det stora kalaset firade jag min -101-åriga födelsedag i all enkelhet och i år hade jag tänkt låta 102-årsdagen passera lika obemärkt. Om någon ville gratulera mig helt spontant ämnade jag bjuda på kaffe och tårta.

För alla eventualiteters skull har jag har alltid en prinsesstårta eller två liggande i frysen tillsammans och lite hembakade bullar och kakor .

Den kommande födelsedagen ägnade jag inte många tankar men blev lite fundersam när jag  fick frågor om hur jag tänkt fira den. Alla fyller vi ju år och jämna år är milstolpar i livet, men 102 år är inte speciellt viktigt. Folk lever allt längre och hundraåringar är inte unika.

Jag sticker förstås ut lite och vägrar att känna mig gammal på riktigt och tycker inte att åren skall räknas. Men det är en stor fördel att vara frisk och inte bo ensam och allena långt ut i ödemarken. Några goda vänner har jag kvar sedan länge och jag har fått nya tack vare mitt datorengagemang. Alla ville de fira min födelsedag.

Dagen före bjöds jag på lunch av ledningen för en organisation som jag samarbetar med. Vi åt en god måltid på en bra restaurang och det blev en trevlig inledning på firandet. På själva födelsedagen skulle jag gå till min datorkurs, ett nöje som jag unnat mig sedan tre år tillbaka.

Kurserna är givetvis avsedda för äldre personer, men säkert inte för hundraåringar utan för lite yngre årgångar. Jag har i alla fall försökt hänga med efter bästa förmåga och kämpat på. Efter dagens lektion blev det stort födelsedagsfirande arrangerat av lärare och elever och även SVT dök upp.  Mitt liv och leverne skall nämligen av någon oförklarlig anledning bli till en dokumentär någon gång i framtiden.

Teamet medförde vackra blomster och en jätteballong och filmade hela kalaset. För själva filmen frånsäger jag mig allt personligt ansvar eftersom jag inte anser att min tillvaro kan ha särskilt stort underhållningsvärde för allmänheten.
Jag har, tro mig eller ej, själv undervisat äldre nybörjare i datorteknik en gång i tiden och även mina före detta elever var på plats. Det kan tilläggas att min lärargärning var en ren nödlösning.

Den ordinarie reste nämligen sin kos utan föregående varning och ingen ny fanns att tillgå. Nöden har som sagt ingen lag och eleverna var nog lite misstrogna till en början, men de buade inte ut mig. Vi skålade alla i champagne och drack sedan kaffe och åt tårta. Det hurrades och sjöngs men det är ju endast för födelsedagsbarn som har mitt förnamn som man kan sjunga Ove Törnquists sång: "Dagny kom hit och spill". Den sången låter lite gladare och piggar upp lite mer än den gamla vanliga tulpansången.

På kvällen firade jag med släkten, som medförde vackra blommor och kalaset i present. Själv bjöd jag på bubbel som vi skålade med. Hela dagen hade jag trevligt och jag är tacksam mot alla som uppvaktade. Jag fick många och vackra  blomster och särskilt uppskattade jag den fina bukett, som TV-teamet från "Fråga doktorn-programmet" skickat. Att fylla hundra var stort, men det var inte så tokigt att fylla 102 år heller.
 
Hälsningar
Dagny Carlsson



Linda Åkerlund|2014-05-16 13:44:48

Grattis du underbara kvinna!!!
Anmäl


Martin|2014-05-16 14:18:17

Grattis Dagny!
Anmäl


Håcke|2014-05-16 14:22:14

Respekt!
Anmäl


DIF|2014-05-16 17:45:10

Gratulerar!
Anmäl


Jonathan|2014-05-17 01:46:18

Gratulerar på bemärkelsedagen!
Anmäl


Ingegerd Eriksson|2014-05-19 07:33:02

Hej Dagny!! Stort grattis på födelsedagen. Jag läser Dig med stor behållning. Tack att Du delar med Dig av Din erfarenhet.
Anmäl


Christine Lundberg|2014-05-19 10:06:59

Blir glad av att läsa dina rader! Du inspirerar och är ett stort föredöme! Stort grattis i efterskott!
Anmäl


Bettan|2014-05-19 13:23:43

Vi som slagit oss till ro med pension efter arbetslivet har ett och annat att lära av dig Dagny! Det är säkert tack vare din energi och ditt engagemang som du fortfarande upplevs som ungdomlig och nyfiken på vad livet har att bjuda! VARMT GRATTIS och tack för dina trevliga kåserier!
Anmäl


Annette|2014-05-20 09:15:41

Så fantastisk uppfriskande att läsa din insiktsfulla och humoristiska blogg! Jag hoppas att jag också kan vara så inspirerande när jag fyller 102 om sisådär 50 år! ;) Grattis i efterskott!
Anmäl


David|2014-05-21 09:07:12

Grattis Dagny! I mitt jobb hjälper jag kunder att planera sin pension, många gånger har kunderna sett dig i media och du får dem att fundera på hur de vill ha det som seniorer.
Anmäl



Kafferastens födelse

Taggar: Dagny


I Sverige dricker vi mycket kaffe och svenskarna älskar sin kaffetår. Kaffe har man druckit i 2000 år men till Sverige kom kaffet först år 1685. De flesta svenskar kan inte leva utan sin kaffetår och det finns väl knappt någon arbetsplats där man inte har en eller två kafferaster under dagens lopp.

Under första delen av mitt arbetsamma liv hade man inga kafferaster alls, men vi drack kaffe ändå i smyg under arbetstid. Vi  (kvinnor)  turades om att servera kompisarna kaffe från medhavd termos. Var vi höll till får förbli en hemlighet men inte var det i något fikarum precis. Nöden är som bekant uppfinningarna moder  och  jag är övertygad om  att våra otillåtna kafferaster hade en gynnsam inverkan på arbetslusten under resterande arbetstid.

Under första världskriget fanns det inte många kaffebönor i landet utan folk drack avkok på rostad råg eller på rostade cikoriarötter. Det var ont om kaffe under andra världskriget också men alla vuxna fick en viss tilldelning som de fick hushålla med efter gottfinnande. Då var kaffekuponger högt skattade på marknaden och jag som på den tiden inte var någon kaffeälskare kunde byta till mig andra matnyttigare varor mot mina kaffekuponger.

Om hur kaffe skall tillagas råder delade meningar. Sätten är många och vilket som är den allra  bästa har jag ingen aning om. Från början kokte de flesta sitt rostade och grovmalda kaffe. När jag var barn fanns inga kafferosterier. Kaffebönorna importerades orostade i säckar och såldes kilovis till kunderna.

Min mor rostade sina bönor i torr stekpanna på vedspisen och rörde noga om i pannan så att ingen böna brändes vid. Hon brukade mala en lagom portion  i en liten handdriven kaffekvarn. Bönorna hällde hon i kokande vatten i en kaffekittel som fick puttra på spisen några minuter.

Mormor kokte sitt kaffe i en glasflaska. Jag upphörde aldrig att förvånas över att hon vågade  sätta en så ömtålig sak över öppen eld på sin vedspis. Hon fyllde flaskan till hälften med vatten och när det kokt upp hällde hon i sina hemrostade kaffebönor. De virvlade omkring i kaffeflaskan och fick absolut inte sjunka till botten. Då hade flaskan spruckit. Hon skakade den några gånger innan den lyftes av spisen.

När drycken var klar hällde hon upp i en  kaffekopp fylld till brädden, men hon drack "på bit" från fatet, vilket innebar att hon stoppade en sockerbit i munnen och "sörplade" i sig drycken njutningsfullt från tefatet.

Nu brygger vi vårt kaffe i apparater som blir allt mer sinnrika år från år och inte många dricker kokkaffe längre. Nu skall det vara espresso, cappucino eller latte och kaffetillredning är nästan en vetenskap. Men det godaste kaffe jag någonsin druckit fick jag den gången när mormor ansåg mig vuxen nog att  provsmaka kaffet från "kaffepumpan" som kärlet även kallades. Den kaffetåren smakade gudomligt.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Om dagar i och utanför almanackan

Taggar: Dagny


När jag var riktigt liten firade vi bara de religiösa helgdagarna och ingen tänkte väl tanken att första maj och nationaldagen skulle bli röda dagar i almanackan. Vi blev visserligen av med Annandag Pingst när den sjätte juni blev helgdag år 2005, men jag tror inte att det var många som saknade andra Pingstdagen särskilt mycket.

Det är rätt intressant att fundera över varför det numera finns en massa olika temadagar, som inte är officiella men som vi firar ändå. Några av dem har ideell bakgrund men de allra flesta har tillkommit av krassa och kommersiella skäl. 
Kanelbullens dag firas med stor sannolikhet för att det skall gå åt en massa mjöl och jäst och för att den ger bra reklam åt bagerinäringen. På Tulpanens och Rosens dag går försäljningen av vackra blommor upp helt klart. Blommor är det alltid trevligt att ge bort och ändå trevligare att få som present. Deras dag borde därför firas flera gånger om året.

Alla Hjärtans Dag den 14 februari är en dag som blivit mer uppmärksammad än de flesta av de andra. Den har vi troligen fått genom amerikansk kulturell påverkan och firandet tog fart 1990. Sedan dess blir det klirr i kassorna hos både guldsmeder och varuhus för på Valentindagen är det kärestan som blir mest uppvaktad.

Jag roade mig med att räkna ut hur många temadagar vi har möjlighet att fira om vi brydde oss om alla som tillkommit under årens lopp. Idag finns det inte mindre än 76 stycken och de flesta bryr folk sig inte om. Jag tror inte ens att de vet att de finns.

Mitt plötsliga intresse för temadagar kommer sig av att vi storstadsbor sedan några år tillbaka börjat fira Körsbärsblommans Dag. Det blir festligare om man firar och uppmärksammar händelser och skeende.  De flesta storstadsbor vet att Kungsträdgården är en underbar park och att där bland mycket annat finns massor av japanska körsbärsträd som är som vackrast på våren.



Att fira blomningen har blivit en riktig folkfest och besökarna flanerar under de vackra blommande träden och fotograferar dem med sina mobilkameror. Japanska Föreningen står för arrangemangen och man kan äta japansk mat ute i det fria och lyssna till trevlig japansk underhållning. Jag var där och njöt och jag tycker absolut att den temadagen är värd att fira.

Nu är det Valborgsmässoafton och körsbärsblommorna har fallit till marken men våren hyllar vi med eldar och studentsång och det är en gammal kär tradition som har hundraåriga anor. Även om vårkvällen kommer att bli kylig och regnig skall jag gå ut och titta på brasorna och lyssna till körer som sjunger vårsånger.

Nu är det vår och sköna maj skall man hälsa välkommen!

Hälsningar
Dagny Carlsson




Hur jag blev den bloggande 100-åringen

Taggar: Dagny


Det är kanske pretentiöst att påstå att jag blivit något av en förebild för gamla tanter när det gäller datorintresse. Men lite sanning ligger det i påståendet. Själv blev jag inte bekant med datorer förrän jag var 93 år, då jag fick en gammal PC av en yngre släkting som betraktade den som totalt omodern men för bra för att skrotas. Han trodde att det skulle pigga upp släktens äldsta medlem om hon fick något nytt att intressera sig för. Det gjorde det faktiskt.

Jag blev glad över att få en fullt användbar dator som övningsobjekt och betraktade den som en rolig leksak.  Jag började med att lära mig hantera musen och det då aktuella ordbehandlingsprogrammet någorlunda hjälpligt och köpte en billig skrivare.  På den tiden skrev jag brev till mina vänner som bodde på annan ort och skickade per post.

Det ingår en hel del spel i datorprogrammen men sådana skall man inte ägna för mycket tid åt. Jag lärde mig reglerna för några stycken. Kortspel har jag aldrig varit road av men med hjälp av datorn lärde jag mig lägga patienser.  Det är inte så svårt men kräver en viss tankeverksamhet så tiden med korten är inte helt bortkastad.  Jag spelar mest en som kallas för Kungen. Numera får jag den alltid att gå ut och då känner jag mig som en riktig vinnare.

Datorn har blivit ett trevligt sällskap och jag har sällan långtråkigt eller känner mig ensam. Den är som en kompis jag fått på gamla dar och jag blir inte glad om den av någon anledning inte vill fungera. Sedan jag installerade ett internetprogram och kommit ut på nätet är min lycka fullständig. 

Jag skriver inte pappersbrev längre och behöver inte köpa frimärken. Breven går fram på nolltid och datorn kommer ihåg och lagrar mina brevvänners adresser. När man som jag är född innan det fanns varken telefon eller radio är datorn ett tekniskt underverk som överträffar det mesta jag sett hittills och jag är glad att jag fått leva tillräckligt länge för att få användning för den.



En dator pajar förr eller senare och den jag har idag är min fjärde persondator och sedan en tid tillbaka har jag även ägare till en IPad.  Den är jag inte särskilt begeistrad över för jag känner mig mer hemmastadd med den gamla vanliga datorn.  Gamla tanter och farbröder är lite konservativa och inte så pigga på nyheter. Datorn har kommit för att stanna och de äldre bör lära sig använda den.  Men vi äldre är lite trögtänkta och behöver längre tid för att lära oss något. Det behövs också lite uppmuntran och hjälp på vägen mot kunskapen.

Jag hoppas därför att den som läser det här och har en äldre datanovis i släkten berättar för denne om tanten som började använda datorn riktigt sent i livet och som vågar påstå  att ingen är  för gammal för att lära, inte ens en hundraåring,  Det var nämligen först efter hundraårsdagen som jag lärde mig blogga och det är det roligaste  tidsfördriv som jag  ägnat mig åt hitintills.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Glad påsk!

Taggar: Dagny


Jag har alltid varit nyfiken eller rättare sagt väldigt vetgirig.  För mig räcker det inte att veta att någonting är si eller så utan jag vill veta varför saken är som den är och hur den blivit som den blev. På alla frågor finns det inte svar och som barn plågade jag alla i min omgivning med mina frågor.

Min gamla mormor, som inte gått i skola många dagar i sitt liv, var rätt klok ändå och henne kunde man fråga om det mesta. Hade hon inte svaret avfärdade hon mig med att mina frågor kunde inte ens sju vise män svara på och om en sak hade ett namn så var det helt enkelt för att allting måste ha ett namn. Och det skulle man acceptera antingen det var begripligt eller inte. Det trodde jag aldrig riktigt på.

I min skola lärde man sig mycket som var bra och som jag haft nytta av hela livet.  Vi satt som tända ljus i våra skolbänkar och ifrågasatte aldrig lärarens auktoritet eller hade åsikter om den schemalagda undervisningen.  Biblisk historia var ett viktigt ämne och man lärde sig namnen på såväl de stora som de mindre profeterna i Gamla Testamentet och på evangelister och apostlar i Nya Testamentet.

Nyttan av kunskaperna kan man ifrågasätta, men jag kan fortfarande rabbla upp bibelns storheter. De flesta av våra helger har religiös anknytning och tack vare mina gamla skolkunskaper vet jag en hel del om våra helger och anledningen till att de firas och finns i våra almanackor. De flesta av oss betraktar helgerna som trevliga avbrott i vardagslivet och skänker sällan en tanke på varför det är helg eller varför den skall firas. Det gör jag och det ger en viss mening åt helgfirande och det är dessutom trevligt att berätta om gamla traditioner och sedvänjor.

Nu är det snart påsk och jag funderar över om nutidens skolelever vet mycket mer om påsken än att de får en veckas lov och att det är helg fyra dagar i rad, man äter ägg och får mer godis än vad som är nyttigt för hälsan.  Påsken kommer ju inte på samma datum varje år vilket kan verka konstigt eftersom det alltid är Kristi lidande och död som vi skall komma ihåg när vi firar påsk. Men månen spelar av någon anledning en viss roll när helgfirandet skall ske.

Redan år 325 blev det bestämt (av vem och av vilka vet jag inte) att påskdagen varje år skall infalla första söndagen efter den första fullmånen som infaller på eller efter den 21 mars. Det har vi i Sverige rättat oss efter sedan år 1844 men för min egen del tycker jag det skulle vara mer praktiskt om den kom på samma datum varje år.

Det var idag min mening att önska läsaren en riktigt glad påsk. Egentligen bryr jag mig inte om vilket datum påsken firas men det har blivit en mycket trevligare helg i våra dagar än den var när jag var barn.  Då fick man inte roa sig, bara leka stillsamma lekar. Bio och restauranger var stängda och inte ens påskgodis delades ut.

Glad påsk!

Hälsningar
Dagny Carlsson

 



Rebecca|2014-04-18 10:40:20

Glad påsk Dagny!
Anmäl


Bosse|2014-04-18 11:44:04

Glad Påsk på dig själv Dagny!
Anmäl


Maria |2014-04-28 15:17:35

Tack för en fin blogg! Den ska jag läsa för mina tre barn. Vi bor i Shanghai och vår äldsta kompis, min 98-åriga gammelfaster, dog förra året, så vi har ingen som vi kan fråga om gamla tider. Här i "byn" finns annars många pigga pensionärer. Jag har skrivit ett inlägg om dem på min blogg. Kika här om du vill: http://enlantisishanghai.blogg.se/2014/march/the-party-is-here-det-ljuva-livet-som-pensionar-i-shanghai.html Vänliga hälsningar, Maria
Anmäl



Att bli sjuk när jag var barn

Taggar: Dagny


Det är kanske förmätet av en dam i min ålder att ha åsikter om dagens samhälle och olika företeelser i det dagliga livet men jag tar risken. Jag gör ofta jämförelser mellan förr och nu och ibland tror folk att jag fabulerar när jag berättar om hur vi levde i början på 1900-talet och hur bra vi klarade oss utan det som nutidsmänniskan inte tror att hon kan leva utan. Idag tänkte jag berätta lite om hur sjukvården fungerade när jag var barn.

På landsbygden var möjligheterna till sjukvård i det närmaste obefintliga, men jag bodde ju som väl var i en stad och där det var betydligt bättre. Länslasarettet låg centralt, men ett sjukhus på den tiden var en helt sluten värld bakom ett högt järnstaket. Till andra sidan staketet kom man bara som patient eller om man skulle besöka någon närstående som var intagen för vård. Man kunde inte som nu sätta sig på akutmottagningen och söka vård.  En nitisk vakt vid grindarna släppte bara in den som hade en giltig anledning.

Den akut sjuke fick i stället besöka någon av stadens fyra praktiserande läkare och sätta sig i hans väntrum och invänta sin tur. Vi hade fyra läkarmottagningar i staden och jag kommer fortfarande ihåg de fyra läkarnas efternamn och kan se dem framför mig.

Ett läkarbesök hos samtliga kostade bara 2 kronor, men när jag var i tio-årsåldern höjde tre av läkarna beloppet till 4 kronor. Den fjärde, som vi barn gillade mest, nöjde sig med det lägre beloppet under hela sin tid som praktiserande doktor. Samtliga doktorer gjorde hembesök, en av dem åkte i hästdroska vid sina hembesök. Det var verklig service och läkarna var högt aktade samhällsmedborgare.

På den tiden vaccinerades man bara mot smittkoppor och alla ungar fick därför genomlida samtliga smittosamma barnsjukdomar. De vanligaste i hemmet och de svåraste på epidemisjukhus. Det fanns ett sådant också i staden. Jag låg där första gången när jag smittats av difteri och andra gången hade jag scharlakansfeber.

Nutidens ungar slipper de flesta barnsjukdomarna som vi hade och nu har vi en modern och effektiv sjukvård. Om nutidsmänniskan är friskare och lyckligare än min generation var vet jag inte. Vi har visserligen större trygghet genom den allmänna sjukförsäkringen. Förr fick den sjuke klara inkomstbortfallet bäst han kunde.




Jag, som upplevt hur det mesta blivit bättre, är uppriktigt glad över att man kan få god vård och bra mediciner numera. När jag var barn var cancer obotligt. Nu överlever många och kanske är sjukdomen helt utrotad om några år. Det tror jag på för forskningen går bara framåt och det har den gjort med stormsteg under hela min långa levnad. 

Än en gång kan jag säga att det inte var bättre förr!

Hälsningar
Dagny Carlsson




Dagny ger mig perspektiv

Taggar: video Dagny Mattias


För dig som läser vår blogg behöver min kollega Dagny Carlsson, snart 102 år ung, ingen närmare introduktion. Men jag ville passa på att berätta om mitt första möte med henne. Jag fick förmånen att träffa henne hemma i hennes lägenhet över en kopp kaffe från den fina kaffebryggaren. Den som hon också skrivit om här på bloggen.

Vi hade ett långt samtal om både det ena och andra. Alltifrån hennes uppväxt till arbetet på Försäkringskassan där hon jobbade med pensionsutbetalningar. Hon vet vad det innebär att tänka längre, som också är Skandias devis och jag är så glad att vi alla får möjligheten att ta del av hennes tankar.

Det som direkt slår en när man träffar Dagny är hennes otroliga energi och kvicka kommentarer. Hon säger exempelvis att livet börjat om för henne efter 100 och bara det ger perspektiv på livet. Jag önskar verkligen att alla får åldras på det sättet.

Här är ett litet smakprov från vårt möte:



När man träffar någon som varit med så länge som Dagny måste man bara ställa frågan vilken enskild händelse som särskilt etsat sig fast i minnet. Hon tänkte en lång stund, för det finns såklart en hel del upplevelser att sortera bland. Till slut kom det: andra världskrigets slut. Ransoneringarna skulle upphöra, hoppet kom tillbaka i Europa osv. För, som hon sade, det var inte alls samma sak när första världskriget slutade…

Hälsningar
Mattias Munter, pensionsekonom
Twitter: @mattiasmunter




Livet som kändispensionär

Taggar: Dagny


Det behövs inte mycket för att en pensionärs dagliga liv skall förändras radikalt. Så länge man har hälsan och en skaplig pension kan det vara synnerligen angenämt och behagligt och rena lyxtillvaron efter ett hårt arbetsliv.

Att bli beroende av samhällets hjälp är inte lika lustbetonat. Därför vägrar jag envist att tänka framåt i den riktningen. Jag försöker så mycket som möjligt att leva i nuet och låta "var dag ha nog av sin egen plåga."  Det är ingen idé att ta ut besvärligheterna i förskott för de kommer tids nog ändå. 

Mitt eget liv fick en helt annan inriktning efter 100-årsdagen än det hade före bemärkelsedagen. Kanske berodde det på att begreppet 100-år fått en helt annan betydelse sedan en gammal gubbe blivit bokhjälte och att boken om honom skulle bli film eller möjligen för att det var hundra år sedan vi fick en lag om allmän pension. 

Det var inte särdeles många personer som brydde sig om att jag börjat blogga. Jag roade mig själv och några vänner med att skriva lite lustbetonat om livets fataliteter och skulle förblivit okänd intill döddagar om inte en f.d. journalist i bekantskapkretsen fått för sig att bloggare i min ålder var så pass sällsynta att förekomsten av en enda borde tillkännages, åtminstone i lokalpressen.

Mitt eget intresse för att synas i tidningar var obefintligt, men jag gav efter för påtryckningar och det blev några rader i en gratistidning. Även om jag inte blev berömd över en natt så blev jag det i det långa loppet och nu vet jag inte hur många tidningar som visat intresse för "Sveriges äldste bloggare" och velat skriva om den gamla tanten. Jag har fått tycka till och ha åsikter om en massa olika saker, varit jury och delat ut priser till uppfinnare av bra hjälpmedel i åldringsvården och inte minst visats upp i TV.

Jag var helt plötsligt utrustad med gott förstånd och i besittning av oanade sakkunskaper.  Som person förändrades jag inte nämnvärt men mitt liv blev nästan som en H C Andersensaga och en smula overkligt.



Allt som hänt har jag tagit med en nypa salt men det är roligt så länge det varar och det gäller att ta tillvara livets glädjeämnen medan tid är.  Vackra sagor är sällan långa och allting har en ände. Det bästa som kan komma ut av min berömmelse är att folk ändrar uppfattning och får upp ögonen för att de äldre inte bara är till besvär utan att de flesta av oss har en hel del själsförmögenheter i behåll. En och annan blir dement men flertalet är inte så dumma om man vill lyssna till dem.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Pensionärslivet: från Tunisien till Mallis

Taggar: Dagny


Att bli pensionär kan vara problematiskt i början. Själv hade jag svårt att förstå hur jag skulle få tiden att gå utan arbetskamrater och ordnad sysselsättning men det var onödiga bekymmer. Efter några månader var jag fullt upptagen och hade istället problem med att få tiden att räcka till för allt jag ville göra.

Jag hade ingen speciell hobby och inga barnbarn men man behöver inte vara sysslolös en minut och inte ha tråkigt heller om man bor i en storstad och är lite utåtriktad och företagsam. På den tiden jag pensionerades fanns det ett stort utbud av aktiviteter och särskilda pensionärspriser på biljetter och entréavgifter, men nu är det mer undantag än regel att pensionärer särbehandlas. 

En sommarstuga kräver mycket tid och ork men om man överlåter den till någon annan kan man ägna sig åt det bästa av allt och det är att resa. Men har man semestrat på Kanarieöarna ett antal gånger blir man snart trött på sol, bad och massturism. De flesta resmål till solen är varandra lika och skulle inte få många besökare från Norden, om de inte låg relativt nära och klimatet var så mycket bättre än det vi har här hemma.

På 80-talet erbjöds det sällan sällskapsresor till udda resmål, men någon gång ibland hittade man ett guldkorn. Ett sådant var den första gruppresan som gick till Tunisien. Den arrangerades på initiativ av svenska och tunisiska intressenter i samråd med UD. Båda länderna önskade ett ökat handelsutbyte och samtidigt lansera Tunisien som nytt resmål för turistande svenskar. Det blev en resa som jag aldrig glömmer.

Dels reste vi runt i landet och besökte historiska och intressanta platser och överallt behandlades vi som hedersgäster. Den mest sagolika upplevelsen blev ändå den storartade avskedsmiddag som tunisiska turistorganisationen bjöd oss på. Den var som hämtad ur "Tusen och en natt"- med ett överdåd av maträtter och viner och fantastisk underhållning.

Där fanns allt från magdansöser till pittoreska ormtjusare och hela tillställningen kändes overklig. När jag några år senare gjorde återbesök i Tunisien var det inte på minsta sätt exotiskt utan badlivet var inte olikt det man upplevde på Mallorca.

Det är en annorlunda upplevelse att komma till ett land som är nytt för turister och att bo och äta på vanliga hotell. Sri Lanka är en vacker och intressant ö, men på min resa såg jag också så mycket fattigdom och elände att jag inte längtar tillbaka dit. 

Azorerna däremot är en av de underbaraste platser på jorden med en blomsterprakt som man inte ser någon annanstans och till den ön skulle jag vilja återvända. Jag gjorde för längesedan en rundresa i Israel där reseledaren, en känd svensk författare, använde bibeln som guidebok och det gjorde att just den resan blev något alldeles extra.


Detsamma kan jag säga om en resa till Samarkand på 80-talet. Det var en upplevelse i sig att resa med den tidens transportmedel under överinseende av rysk turistmyndighet. Under den färden hände det så mycket att det skulle räcka till en bok. Den som reser har alltid något att berätta och har lärt sig något under resans gång.

Nu gör jag inga långresor längre, inte för att reslusten saknas utan för att jag saknar min jämnåriga reskamrat.  Men mina minnen kan ingen ta ifrån mig och jag är glad över det som varit och att jag fortfarande kommer ihåg både positiva och negativa händelser.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Veckopeng för 100 år sedan

Taggar: Dagny


För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från en 10-årig släkting. Hennes skolklass hade fått i uppgift att intervjua en äldre person och ställa 12 frågor om hur det var när den intervjuade var i samma ålder som frågeställaren. 

När flickan ville veta hur stor veckopeng jag hade i hennes ålder blev hon mycket förvånad när jag svarade henne att på min tid hade vi aldrig hört talas om veckopeng och ännu mindre haft någon. På en fråga om godis måste jag erkänna att ordet "lördagsgodis" överhuvudtaget inte fanns i vår vokabulär.

Vi kunde ibland få en två- eller femöring som belöning när vi uträttat ärenden åt mor och handlat mjölk eller specerier. För slanten köpte vi oss en strut karameller eller några kolor. En och annan gång när föräldrarna var riktigt generösa eller man varit ovanligt duktig fick man en enkrona.

Men tro inte att den fick spenderas efter eget gottfinnande.  Den skulle ner i sparbössan under föräldrarnas överinseende. Jag lärde mig tidigt att sparsamhet var en dygd och att motsatsen var rena fördärvet och stoppade därför i min spariver ibland även mina karamellpengar i bössan.

När den blev full skulle pengarna sättas in på banken och förränta sig. Skolan uppmanade också till sparsamhet och det är väl många med mig som läst tidningen om Spara och Slösa.



Den tidens bankväsende var inte som nutidens. I min födelsestad fanns det bara två banker. De beviljade lån och tog hand om sparmedel. Den finaste banken kallades för Gamla Sparbanken och var inrymd i ett mycket vackert hörnhus som ännu finns kvar och som sig bör kallas för Gamla Sparbankshuset.

Nya Sparbanken hade inte riktigt samma status. Den låg i närheten av vår bostad och till den fick jag i mors sällskap gå med mina sparade slantar. Jag fick en grön sparbanksbok med en etikett på framsidan där det stod att den tillhörde "Flickan Dagny, samt mitt efternamn och min adress." 

Det lönade sig att spara på den tiden och när jag vid 19 års ålder flyttade från hemstaden överförde jag mina tillgångar till Postsparbanken och var mäkta stolt över att det av småpengarna blivit hundratals kronor.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Det här med husdjur

Taggar: Dagny


Vi människor är väldigt sällskapliga av oss och trivs inte särskilt bra med ensamhet. Det är kanske därför som så många människor har valt att ha ett eller flera djur som sällskap.

Enligt statistiken håller sig inte mindre än vart tredje hushåll med ett eller flera olika sorters sällskapsdjur. Hunden är populärast och finns i vart femte hushåll. Det är svårt att föreställa sig att "människans bästa vän" härstammar från en varg som blev tam en gång i tiden.

Jag har flera gånger tänkt skaffa hund men det har aldrig blivit av.  Kanske för att jag varit rädd för ansvaret eller för att jag förargade mig över att det var skatt på hundar under åren 1923-1996 .

Katter har det aldrig varit skatt på och katten är min absoluta favorit bland sällskapsdjuren. I skolan lärde jag mig att katten är ett relativt litet smygjagande rovdjur som människan haft som husdjur sedan urminnes tider. 

Den första katt jag fick kela med var min mormors katt Mia. Hon fick aldrig komma in i den sköna stugvärmen och hade som uppgift att jaga råttor och möss.
Honkatter "löper" i mars och ger sig då ut i natten och skriker ut sin längtan efter en intim samvaro med en hankatt.  Förr i tiden var det nästan omöjligt att få en blund i ögonen vare sig i staden eller på landet när katterna ylade som värst flera dagar i sträck i vårmånaden.

Mias eskapader resulterade alltid i en kull kattungar som mormor kallblodigt avlivade.  Nu lever de flesta stadskatter hela sitt liv inomhus. De är steriliserade och för dem är det egalt vilken månad det är på året och vilket kön en eventuell kattkompis har.



I våra dagar finns det zoologiska affärer som saluför en massa konstiga djurarter som folk har i burar och akvarier.  Jag har svårt att föreställa mig att en ödla eller en orm kan vara ett sällskapsdjur. En minigris lär vara intelligent och ett marsvin gör inte mycket väsen av sig men bevare mig väl för reptiler. Jag har läst att Skansens akvarium tar hand om ett flertal sådana djur när de blivit för stora och ohanterliga och folk vill bli av med dem.

 En fågel i bur kan vara ett nog så trevligt sällskap men fågelkvitter vill jag för min del höra ute i naturen. Det lär nog inte bli varken den ena sortens djur eller det andra i mitt hus men jag är helt övertygad om att sällskapsdjuren gör sina ägare gladare och lyckligare.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Konsten att bli 100 år

Taggar: Dagny


Man frågar mig ofta vad jag gjort för att hålla mig frisk ända upp i hög ålder. Jag har tyvärr inte något tillfredställande svar på frågan.  Det kan bero på en massa olika faktorer och att jag haft en smula tur när det sett farligt och livshotande ut. 

Mitt liv har inte varit "en dans på rosor" alla gånger, utan det har varit rätt kämpigt ibland, men jag har varit envis och stretat på. Om det är sant att man blir vad man äter så vet jag att jag redan som barn fick äta god och näringsrik mat. Jag läste nyligen en artikel i min morgontidning att några forskare kommit fram till att det är farmoderns matvanor som bestämmer sondotterns goda anlag. De hoppar över en generation och påverkar inte sonens anlag så att säga.

Nu tror jag inte på allt som skrivs, men jag är övertygad om att jag ärvt en hel del goda gener av mina förfäder. Vad min farmor åt vet jag ingenting om men det var i alla fall inte en massa kemikalier i maten på den tiden. Hon dog visserligen redan vid 44 års ålder men skulle säkert blivit äldre om hon i tid fått den läkarvård hon behövde. På landsbygden fanns inga läkare. Skulle man konsultera en doktor fick man åka hästskjuts till närmaste stad.

Jag är däremot helt övertygad om att jag ärvt en mängd goda gener av min mormor. Hon var en riktig kärnkvinna som blev änka i den tidens "fattigsverige" och klarade av att försörja och fostra fem minderåriga barn och se dem växa upp till goda samhällsmedborgare. Hon levde som hon lärde och inpräntade i barn och barnbarn sin egen levnadsregel: "Hjälp dig själv eller statt där."  Det vill säga att man inte skall räkna med andras hjälp utan ställa in sig på att klara sina problem själv.

Trots ett hårt liv blev hon 92 år och skulle kanske levt några år till om inte en av sönerna av ren välvilja flyttat henne från stugan på landet till en trång stadslägenhet, där hon aldrig lärde sig trivas. Vad hon åt har jag bättre koll på och minns att det var rätt mycket sill och potatis och följaktligen ingen brist på Omega 3. Inget av hennes egna barn levde lika länge. Jag är hitintills den som blivit äldst i släkterna på såväl min mors som fars sida.

I vår tid har vi det bättre och lever längre. För min del tror jag att goda kostvanor påverkar såväl livslängden som hälsan. Så länge jag orkar tänker jag därför laga min mat själv och bestämma hur stor portion jag vill ha på tallriken. Jag lagar mat för flera måltider åt gången och fryser in i lagom portioner. Det vore givetvis trevligare att ha sällskap vid måltiderna men man vänjer sig att äta ensam. Jag tänker inte frivilligt ändra mina matvanor och jag hoppas att få leva några år till. Det kanske jag gör om jag inte bara äter bra utan också rör på mig dagligen.



Eftersom det bildas nya hjärnceller under hela vår livstid är det fullt möjligt för en äldre person att ta emot nya intryck och lära sig nya saker. Det tar bara längre tid. Ett gott skratt förlänger livet, därför behöver man ha lite roligt ibland och träffa andra människor, läsa böcker, lösa korsord eller köpa nya kläder. Nuförtiden är man inte tvungen att klä sig på ett särskilt sätt för att man blivit gammal utan det är helt OK att piffa upp det gamla jaget med moderna kläder och lite make up.

Det som jag berättat är väl ingen riktig förklaring till att jag levt så länge och fortfarande är frisk och kry men det finns säkert fler anledningar. Det finns rätt många i vår tid som blivit hundra år och fler kommer de att bli utan att det kommer att anses särskilt märkvärdigt.

Nu har jag trots goda föresatser kommit med en massa råd, men jag har sparat det bästa till sist: "Strunta i att åren går. Lev i nuet och var inte rädd för tekniska framsteg. Var dag har ju nog av sin egen plåga och det mesta ordnar sig till sist om man bara inte ger upp.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Nostalgi|2014-03-03 19:21:30

Hej Dagny! Apropå det sista du skrev (att leva i nuet) vill jag citera mitt barnbarn 8 år: "Mormor, du ska tänka mer på FRAMtiden, inte bara på BAKtiden". Även om tankar på BAKtiden också ger mig mycket glädje..... Tack för alla dina kloka tankar!!!
Anmäl


Gun Britt bolin|2014-03-06 09:34:30

Heja, heja Dagny! Du är en härlig förebild! Önskar dig allt gott!
Anmäl



Slit-och-släng då och nu

Taggar: Dagny


Tiderna förändras och vi med dem. I början av 1900-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europas utkanter och saknade sociala reformer. Under min livstid har jag fått vara med om en utveckling som jag tycker är helt fantastisk. I våra dagar är Sverige ett av de rikaste länderna i Europa med ett högt utvecklat välfärdssystem.

Jag har varit glad över alla framsteg och försökt att hänga med efter bästa förmåga. Det har hänt otroligt mycket under min livstid och det mesta har blivit till det bättre. Det jag har svårt för att acceptera är att man kastar bort så mycket och fyller soppåsar och containrar med fullt användbara saker. 

1960 lanserade Lena Larsson uttrycket "köp-slit-och släng" i en debatt om den moderna tidens konsumtionsmönster och kvalitetsbegrepp.  Det förändrade ingenting för vi har fortsatt att köpa nytt och slänga bort det gamla. Jag har kämpat emot och är nog en "käring mot strömmen" för jag kastar fortfarande inte bort någonting i onödan. Helt konsekvent är jag inte för jag bytte för något år sedan ut fullt användbara kyl- och frysskåp därför att jag var till leda trött på att behöva frosta av dem jämt och ständigt.  De moderna frostar av sig själva. Det sparar tid och arbete, men har kanske vissa nackdelar för miljön som man helst vill tala tyst om.

Jag tror att vi var mer kvalitetsmedvetna förr. Jag har till exempel ett paraply som är mer än 30 år gammalt och som jag använder än idag. Det är hopfällbart, ändamålsenligt och snyggt och väcker avundsjuka hos mina medsystrar när de kämpar med sina moderna regnskydd i blåsväder och dessa vänder sig ut och in för minsta lilla vindpust. Jag är stolt över att jag äger en liten elektrisk kaffebryggare som är en av de första som kom ut på marknaden här i Sverige. Med den brygger jag än idag mitt kaffe utan att behöva använda pappersfilter. Den är nämligen utrustad med "evighetsfilter" med finmaskig ståltrådsbotten. Jag har haft några andra kaffemaskiner av modell större med mycket kort livslängd. 



Att förbruka en sak fort och sedan köpa nytt ser jag som ett förfärligt slöseri med resurser, men det kan ju ha vissa fördelar som jag i min enfald inte begriper mig på.

I min barndom kastade vi inte bort några kläder. Min pappa fick sina kläder sydda av en skräddare. När rocken eller kostymen blev sliten vändsyddes plagget och när det inte gick att använda längre sprätte man upp sömmarna och sydde  barnkläder av tygbitarna. 

Varje vår och höst kom hemsömmerskan till mitt hem. Hon sydde om gamla kläder och tillverkade nya till den övriga familjen. Jag som storasyster fick alltid nysydda plagg. Visserligen kunde kappan vara gjord av pappas gamla överrock och min klänning av mammas gamla. Men småsyskon en var inte särskilt glada över att ärva sin storasysters urväxtkläder, men det var ingen idé att klaga. Alla barnskor köptes flera nummer för stora och sulades och klackades flera gånger innan de slängdes för gott. 

I min familj var vi alltid "hela och rena" och ansågs vara välklädda. Nutidens barn är förnuftigt och praktiskt klädda och slipper min tids mest avskydda plagg - livstycket.  Ett plagg som vi måste ha för att de hemskt fula och kliande yllestrumporna vi hade på oss inte skulle hasa ner. Jag längtar inte tillbaka till den "gamla goda tiden" men jag är lite bekymrad för att resursslöseriet skapar bekymmer för den kommande generationen.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Mats Borg|2014-02-26 20:51:21

Befriande att läsa! Alla prylar du beskriver höll bättre förr därför att de var designade för att just hålla. Numera designas saker för att vara engångsartiklar eller ha en begränsad hållbarhet. Allt för konsumtionssamhällets skull.
Anmäl


Farmor|2014-03-07 16:04:48

Trots att jag inte är 100 utan "bara" nybliven pensionär, har även jag haft livstycke och yllestrumpor. Fy för dem. Vilken lycka när det i slutet av 50-talet kom "kalasbyxor", det vi i dag kallar strumpbyxor.
Anmäl



Att handla mat på 1920-talet

Taggar: Dagny


Idag kan vi gå in i en och samma affär och köpa allt vi behöver till hushållet. Det kunde man inte när jag var barn.  Mjölk köptes i mejeriaffären som inte ens sålde smör och ost. Hos specerihandlaren fanns mjöl och gryn och andra torra varor och hos bagaren handlade vi vårt bröd. En rejäl limpa kostade 50 öre och en mindre variant fick vi för 25 öre. Brödet var stenugnsbakat, saftigt och gott och jag hittar inte dess motsvarighet i dagens bröddiskar. Kött och fisk fanns bara att köpa onsdag och lördag hos torgmadammerna.  Då stod de uppställda i rader med sina vagnar på stadens salutorg. Halva djurkroppar hängde på krokar i vagnstaket och man fick sin stek utskuren precis som man ville ha den och betalade ett par kronor kilot. Lite mer för oxfilén och lite mindre för mindre möra styckdelar. Fisken som fanns på en annan del av torget var färsk och nyfångad och strömmingen, som i min södra landsända kallas för sill, fick man för 40-50 öre tjoget. Vi kunde äta rödspätta och färsk hälleflundra som vardagsmat för kilopriset var ungefär som det var för köttet.

Tillgången på frukt och grönsaker var däremot mycket begränsad. Det fanns ingen import utan bönder eller trädgårdsmästare kom med sina hästforor in till stan på torgdagarna och sålde allt eftersom de skördade. En knippa färska morötter betingade en 25-öring. Potatis köpte vi säckvis och fick hemkörd och placerad i källaren för en tia. Jordgubbar odlade man kanske till husbehov men de salufördes inte på torget. Lingon var ett måste och i vår källare fanns stora krus med lingonsylt som räckte året runt. Apelsiner fanns bara till julen och såldes i speceriaffären per dussin till ett pris som jag tyvärr inte kan erinra mig. Men jag tror inte att det stod i relation till priset för svensk frukt som också såldes en kort tid på året.

Man förpackade givetvis inte som man gör idag.  Mjöl och gryn hälldes upp från säckar direkt i en papperspåse och kött och fisk fick man en pappersbit om, men för övrigt lades varorna ner utan förpackning direkt i torgkorgen. Den brukade jag bära när jag följde med till torget, Vi hade inga bekymmer med avfallshantering för papperspåsar och omslagspapper eldade vi upp i vedspisen och mjölkspannen diskade vi innan vi köpte ny mjölk. Det gjorde man dagligdags eftersom det inte fanns elektriska kylskåp utan maten förvarades i skafferi eller källare. Bästföredatum var ett okänt begrepp men det kastades ingen mat utan allt togs tillvara och ingenting fick förfaras. Gammalt bröd torkades till skorpor eller blev "fattiga riddare, det senare är gammalt vetebröd doppat i pannkaksmet, som man steker i stekpanna och äter med sylt och i bästa fall en klick vispgrädde.



Goda matvanor grundläggs i barndomen och det är möjligt att sådana har en viss inverkan på livslängden.  Jag har i alla tider ätit ungefär samma sorts mat som jag gjorde i barndomen med den skillnaden att det nu finns massor av frukt och grönsaker året runt. Det mesta jag köper är förpackat i en massa plast och papper som skall avfallshanteras och det måste till en  stor slant och shoppingvagn  eller plastkasse om jag skall inhandla ungefär samma varor som min mor köpte när hon torghandlade en lördag. Om det var bättre förr vill jag låta vara osagt men det skapades inga sopberg på den tiden och ingen biltrafik förpestade luften vi andades. Vi mådde på det hela taget riktigt bra och hade inte en tanke på att vår tillvaro kunde vara annorlunda eller bekvämare.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Brian|2014-02-13 18:29:08

Jag har funderat på det där med bröd. I Sverige har vi hyfsat bra bröd. Jag har spenderat tid i andra länder och har alltid saknat det svenska brödet. I Ukraina är brödet torrt och tråkigt redan i affären, och det är även om de precis har bakat det, när jag pratade med någon om det så sa de att det är för att det är så dålig kvalitet på mjölet, jag gissar på att kvalitet på mjöl, och andra saker gör att brödet inte blir så saftigt längre? Läste även att dagens grönsaker har mindre näring, och frukterna större halter med socker än bara 20-30 år sedan.
Anmäl


Nostalgi|2014-02-14 13:51:52

Hej Dagny! Jag minns att min mormor en tid jobbade i en mjölkaffär och att man fick mjölken i glasflaskor. Dessförinnan (när jag var riktigt liten) fick jag följa med farmor och hämta mjölk direkt från bondgården. Jag hade en egen liten mjölkhämtare! Jag såg heller aldrig mina föräldrar kasta någon användbar mat. Visst är det härligt att nu få uppleva att man återigen tycker det är viktigt att ta tillvara rester och återvinna förpackningar mm! Varmt tack för dina härliga tillbakablickar!
Anmäl



Kommunikationens makt

Taggar: Dagny


Den här veckan har jag visats upp i TV till allmänt beskådan och det har kommit många kommentarer efteråt. De är dessutom överraskande positiva och jag är förvånad över att det är min höga ålder som imponerar mest. Äldre damer gör som regel inte mycket väsen av sig. De har gjort sitt och tiger i församlingen. Datorer är de inte särskilt förtjusta i och tycker nog att det var bättre förr, när det fanns lite service och tjänstvilliga medarbetare hos våra myndigheter. Det gör faktiskt jag också om jag skall vara ärlig, men det går inte att kämpa emot allt nytt som kommer allt efter som tiden går.

Den yngre generationen lär sig hantera datorer innan de börjar skolan och tror att Internet har funnits i alla tider och att man måste vara uppkopplad jämt. När jag var barn hade vi inte ens en vanlig telefon. Ingen annan i hyresfastigheten där vi bodde hade telefon heller. Köpmännen och läkarna hade i bästa fall en apparat men skulle den vanlige medborgaren prata i telefon med någon som hade telefon, fick han bege sig till stadens telefonstation och beställa sitt samtal från en telefonhytt och betala för antalet perioder han pratade. Det pratades inte i onödan på den tiden och på landsbygden kunde växeltelefonisterna tjuvlyssna för att hålla reda på allt som hände på bygden. Det kunde ta sin tid att få ett telefonsamtal kopplat om man ville tala med någon som bodde utanför staden för då blev det "rikssamtal" och den som ville ha tag på en viss bestämd person beställde ett personligt samtal till högre pris. Telefonapparaterna var stora fula tingestar och katalogen ett tunt litet häfte. Ingen kunde väl på den tiden drömma om att ha sin telefon i byxfickan.

Jag tycker att det är helt fascinerande att ha varit med nästan från början och fått se hur tekniken skapat nya möjligheter. Min första riktiga radio blev jag ägare till på 40-talet och TV köpte jag tio år senare. Datorn blev en betydligt senare bekantskap och att den skulle sätta guldkant på min ensamma tillvaro på äldre dagar kunde jag inte ens föreställa mig, när jag med mycken möda och stort besvär lärde mig handskas med den. Att börja blogga blev det bästa av allt för det gav mig nya kontakter. Länge strävade jag mot att exponeras i media och när jag gav efter för trycket, var det endast tanken på att mitt exempel kanske skulle få andra äldre personer att förstå att en dator inte är märkvärdigare än att även en äldre person kan lära sig hur den fungerar. Det var för den goda sakens skull jag uppträdde i TV och inte för att briljera som ålderdomens motsvarighet till barndomens "underbarn". Programmet jag medverkade i heter "Fråga doktorn" och spelades in för en tid sedan när jag gästade Umeå.

Hälsningar
Dagny Carlsson




Umeå tur och retur

Taggar: Dagny


Tänker vi någonsin på hur enkelt det är att ta sig från en plats till en annan? Jag gjorde en resa i går som skulle tagit veckor i anspråk om jag gjort den för hundra år sedan. Den reflektionen gjorde jag när jag satt på flyget hem från en dagsutflykt till Umeå. Det tar en timme och tio minuter att flyga från Bromma till Umeå. Transport till flygplatsen, incheckning och väntetid tar sin tid men snabbt går det i alla fall att ta sig från plats till plats med flyget i vårt avlånga land. När jag var barn fanns det ytterst få bilar i landet och huvudsaklig transport av folk och varor gjordes med häst och vagn. Jag fick tidigt göra bekantskap med hästfordon trots att jag bodde i en stad. Vår bostad låg alldeles i närheten av ett mejeri.

Varje morgon stod hästskjutsarna i rader utanför våra fönster. Dit kom bönderna eller deras drängar med häst och vagn i arla morgonstunden och lastade av stora tunga plåtkannor med gårdagens mjölk. Jag väcktes av skramlet från kannorna och hästarnas gnägg och visste att fororna ofta hade skummjölk med sig tillbaka hem till kalvarna. I butiken som hörde till mejeriet fick stadsborna köpa sin mjölk och grädde i medhavda mjölkkärl. Det var aldrig tal om att det kunde vara ohygienisk att skopa upp ljummen mjölk och grädde direkt till konsumenten från en stor kanna till en mindre. Det här var långt före kylarnas och frysarnas tid, men jag tror inte att vi är friskare idag i förpackningarnas tidevarv och dagens "bäst före datum."



Min mormor bodde i en stuga ungefär en mil ifrån min hemstad och till henne kunde vi endast ta oss till fots såvida vi inte fick lift med en mjölkskjuts. På sommarlovet blev besöken tätare och det kändes alltid spännande att åka med häst och vagn. Det hade varit rätt kämpigt för en skolflicka att gå en hel mil till fot och därför var vi tacksamma att få skjuts. Körsvennen hade inte mycket mer att göra än att hålla i tömmarna för hästen hade lunkat vägen så många gånger att den hittade hem själv. Trafikkaos var ett okänt begrepp fast vägarna var smala och krokiga.  Nu ser man hästtransporter bara när hovstallet spänner för kungens fina hästar och det är kortege i huvudstaden. Hästen var förr mer eller mindre oumbärligt i jordbruket och den har väl ännu inte helt tjänat ut sin roll när det gäller skogsarbete, men flertalet hästar har man väl mest för sitt höga nöjes skull numera.

Jag tycker att nutidsmänniskan bättre borde uppskatta hur bra hon har det med dagens trafikmedel och hur snabbt och lätt det går idag att resa och se sig om i världen. När Carl von Linné gjorde sin berömda resa genom Sveriges landskap på 1700-talet tog det honom flera veckor att komma tur och retur till Norrland och det var förfärligt obekvämt och förenat med otaliga strapatser. Jag tror att folk på den tiden tänkte sig för mer än en gång innan de gav sig ut på långresor. Nu är utlandsresor vardagsmat och många barn är erfarna flygresenärer redan innan de har börjat skolan. När jag var i deras ålder hade jag bara åkt några mil med hästskjuts och tåg och skulle inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att åka utomlands eller så långt bort som till Umeå ens. Vad jag gjorde där skall jag berätta om en annan gång. 

Hälsningar
Dagny Carlsson



Bettan|2014-01-24 13:22:09

Tack för dina berättelser Dagny - du skriver så trevligt och visst känner man igen vissa stycken från "livet på landet". Man undrar hur du bär dig åt för att minnas allt detta som du låter oss bankkunder få ta del av!
Anmäl


Gustav|2014-01-29 10:29:20

Intressant läsning :)
Anmäl



Skolan då och nu

Taggar: Dagny


Det är ständiga klagomål på skolan och det dåliga resultatet av dagens utbildning, Fler och fler ungdomar går ut grundskolan med så dåliga betyg att de inte kommer in på något gymnasium. Jag avundas dagens barn som kan bli nästan vad de vill om de anstränger sig lite. När jag var barn avgjorde familjens ekonomi helt och hållet om barnen kunde  fortsätta att studera när de gått ut den obligatoriska folkskolan. Skolan då hade en helt annan status än den har nu. Lärarna respekterades och deras ord var lag. Böcker och skolmaterial fick föräldrarna betala och någon skollunch serverades inte. Jag gillade skolan ändå och minns skoltiden som den lyckligaste i mitt liv.

Man började i småskolan med ABC-boken och hade en griffeltavla att skriva bokstäverna på. Det var högst ovanligt att någon unge hade lärt sig läsa innan han började skolan. Lärarinnan, i småskolan var det alltid en kvinna, satt på en stol framför katedern som stod på ett upphöjt podium. Bakom ryggen hade hon den stora svarta tavlan som användes flitigt i undervisningen. Skoldagen inleddes varje morgon med upprop och morgonbön och lärarinnan spelade en psalm på orgeln som också ingick i möbleringen. Bänkarna eller pulpeterna stod i rader och det var liksom ett plus att inte behöva "sitta längst bak i klassen". Till utrustningen hörde också "pekpinnen." Den användes inte bara till att peka på kartor och planscher. Elaka lärarinnor kunde vifta hotfullt med den och en sådan drog sig inte för att ge smäll på fingrarna om hon ansåg att någon behövde en minnesbeta. Jag kan intyga att det gör ordentligt ont med ett enda rapp. Man kunde bli dragen i håret också på den tiden men för det mesta gick det lugnt och fredligt till i klassrummet. Den som bråkade ställdes i skamvrån eller fick gå ut ur klassrummet och stå och skämmas i korridoren.

Att skriv- och lässvårigheter kunde bero på  något annat än lättja fanns inte i begreppsvärlden. Det var verkligen synd om den unge som nu skulle klassats som dyslektiker och fått extra hjälp. Han kunde komma ohjälpligt efter och blev kvarsittare och slutade sin skolgång med underkänt i alla läsämnen. Jag kan utan skryt säga att jag var en mönsterelev. Jag hade "läshuvud" som man sade på den tiden och jag älskade alla ämnen utom teckning, sykunskap och gymnastik. Jag lärde mig fort och läste flitigt mina läxor. När man kom lite högre upp i klasserna blev det skriftliga prov i räkning och en del andra ämnen. Om jag inte hade alla rätt i provräkningen eller någon fick bättre betyg än de jag fick på skrivningarna tog jag det som ett stort misslyckande och var lika olycklig som den som fått underkänt. Min ambitionsnivå var hög och jag ville bli något stort, men det blev jag ju aldrig...

På den tiden när jag fick avbryta min skolgång fanns det ingen social trygghet, vi var inte försäkrade från vaggan till graven som vi är nu, utan man fick reda sig bäst man kunde när ödet slog till. Min far blev sjuk och dog. Kunskapen om sjukdomar var inte alls som den är idag. Min mor blev änka med fyra oförsörjda barn och studier var inte att tänka på för någon av dem. När jag tänker tillbaka på den tiden skulle jag vilja ruska om alla skoltrötta ungdomar och få dem att förstå vilka möjligheter de försitter om de inte tar chansen till utbildning, Det blev folk av alla fyra syskonen trots allt och jag själv har lärt mig en massa i livets hårda skola. Man kan utvecklas under hela livet om man bjuder till och inte ens gamla tanter är helt obildbara.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Agneta Gulz|2014-01-18 23:30:36

Fantastiskt att läsa. Bland det viktigaste som finns är att få perspektiv på det egna livet. Här ges perspektiv!
Anmäl


En gång skurkar...|2014-01-20 10:56:27

... är Skandalias övertagande av SkandiaBanken nu fullständigt? Kan inte dra några andra slutsatser då ni dumpat först banken i SkandiaBanken och sedan dumpat "Bank & Försäkring". Det skulle också förklara varför ni fullständigt har ändrat kultur och inställning till kunderna. Nu är det Skandia-villkor som gäller mao Skandia tjänstemännens villkor först, sedan kunden/ägarens... Det var den sista spiken i kistan. Nu kan man lika gärna flytta till någon av storbankerna. De har åtminstone kvar kontoren med kunnig personal.
Anmäl


Skandia|

Hej igen "En gång skurkar". Svarar lite liknande här som i det tidigare inlägget. Skandiabanken grundade vi för ungefär 20 år sedan, så den har alltid varit en del av Skandia. Men fler och fler av våra kunder har både försäkringar och bankprodukter och då är det enklast att vi kallar oss Skandia, kort och gott. Om det är några specifika produkter som du tycker är för komplicerade eller i någon specifik situation som du fått dålig service får du gärna berätta mer, så att vi kan lära oss av det och försöka utveckla oss! //Anna, bloggredaktör

Anmäl


Daniel|2014-01-20 18:09:56

Hej Dagny. Kul att läsa din blogg! Får man fråga vad du faktiskt jobbat med under dina arbetsår? Vad du tog för jobb till en början för att hjälpa till med inkomst till mamma och hushållet och vad du jobbade med därefter samt vid vilken ålder du slutligen gick i pension?
Anmäl



Hundraåringen som klev ut genom fönstret

Taggar: Dagny


Jag har varit med om mitt livs första "galaspektakel" och det var en omtumlande upplevelse för en dam i min ålder. Jag blev inbjuden av Skandia att vara med om galapremiären på filmen om "Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann". Boken har jag läst och jag hade hur som helst tänkt mig att se filmen så småningom. Nu skulle jag få se den innan den visades på biograferna runt om i landet och det verkade exklusivt och lockande. Jag har en "bästis" som är lika nyfiken som jag och med aptit på livet och vi tackade ja och väntade med spänning på den stora dagen. Till galaföreställningar är det bara "kändisar" som blir inbjudna för att hedra evenemanget med sin blotta närvaro. Jag är ingen kändis även om man kan "googla" på mitt namn och få flera träffar. Det skulle minglas innan det blev dags för föreställningen och minglat hade jag heller aldrig gjort, så det skulle också bli en ny erfarenhet. Mingelfolket var unga och vackra framåtsträvande personer som kunde varit mina barnbarnsbarn men jag får säga till deras förtjänst att de tog det med fattning att det dök upp två äldre damer som smuttade champagne och åt snittar som om det varit vardagsmat för dem. Det gäller att ta seden dit man kommer och smälta in i omgivningen och vi gjorde vårt bästa.

När det blev dags för filmvisning skulle man skrida in på den röda mattan och där stod pressen uppradad och plåtade och pratade med celebriteterna. Förmodligen undrade de vad de två för dem okända tanterna hade på röda mattan att göra och lät oss passera obemärkt. Filmen var det väsentliga för oss och jag må då säga att den var underhållande. Visserligen följde filmmakarna inte exakt bokens berättelse men jag förmodar att regissören lagt till och dragit ifrån, allt för att filmen skulle bli så bra som möjligt. Ändamålet helgar medlen i alla sammanhang och det kostar stora slantar att göra film. Därför beundrar jag verkligen regissören för att han överhuvudtaget vågade sig på att göra den här filmen. Berättelsen är en "skröna" i ordets rätta bemärkelse. En skröna är som alla vet en personligt hållen berättelse med passande överdrifter, vilka förstärker berättelsen.  Jag skall rekommendera vänner och bekanta att gå och se filmen och jag tror faktiskt att jag skall kosta på mig en biobiljett för att ännu en gång titta på Robert Gustavssons bravader på vita duken. Honom gillar jag för han är en humorist av Guds nåde.

När filmen var slut transporterades alla celebriteter, min vän och jag inkluderade, till Grand Hotell. Egentligen var det sängdags för gamla damer men man skall ta tillfället i akt när man för en gångs skull är ute i stora sammanhang. På Grand skulle jag dessutom få träffa regissören  och filmens huvudrollsinnehavare och byta några ord med dem. När Felix Herngren kom fram till mig hade han sin tio dagar gamla baby i famnen. Hon hette Lisa och hon och jag får nog anses vara lite udda inslag i galasammanhang. Lisa som den hittills yngsta och jag som varande äldst. Lisa har en pappa som är en sympatisk och duktig person och han var mycket stolt över sin dotter. Han kan vara stolt över sin film också tycker jag. Robert Gustavsson måste också känna sig stolt över att ha klarat av att spela både ung och gammal Allan Karlsson som hundraåringen hette i boken. Jag hade en helt oförglömlig kväll och kände mig mäkta stolt över att till och med ha skakat tass med Robert Gustavsson som jag alltid beundrat. Jag gratulerade honom och tackade för en trevlig filmupplevelse. Efter att ha träffat huvudpersonerna tyckte jag att det var dags för hemfärd och jag tackar för att jag fick vara med och för att jag blev så väl omhändertagen. Jag kommer att titta i skvallerpressen och se efter om jag möjligtvis  fastnat på någon plåt. Jag var ju i alla fall ett premiärlejon.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Patrik Bengtsson|2014-01-06 14:45:09

Tråkigt att inte alla er kunder kan bli bjudna. Gått nytt 2014!!!
Anmäl


Johan|2014-01-07 08:33:59

Hoppas du får riktigt bra betalt som bloggar här annars blir vi många som kommer byta bank!
Anmäl



Konsten att gå i pension

Taggar: Dagny


På min arbetsplats gick kvinnorna i pension vid 63 års ålder. Den som så önskade fick arbeta kvar ett halvår men sedan var det definitivt slut. Jag kände mig inte mogen för pensionering och hittade via en annons en tillfällig anställning på ytterligare 6 månader. Därefter började mitt liv som pensionär. Min man och mina vänner var inte pensionerade och jag kände mig ensam och onyttig och blev deprimerad och tappade gnistan totalt. Om man låter sådana negativa känslor ta överhanden är man illa ute - det insåg jag snart och bestämde mig för att gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb.

Det fanns förstås ingenting för en dam på 64 år men när jag envisades erbjöds jag ett kort vikariat om jag var kunnig i maskinskrivning. Det lärde jag mig en gång i min gröna ungdom och jag var ägare till en gammal reseskrivmaskin som jag sällan använde. Jag hade aldrig skrivit på en elektrisk maskin men chansade ändå eftersom det skulle bli ett avbrott i enformigheten. Det gjorde arbetsgivaren också på det som då hette Trafiksäkerhetsverket. Jag skulle vikariera för en person som var sjukskriven och skriva dagliga rapporter och föra statistik över dödsolyckor. Jag visste inte ett dugg om bilar och trafik men det finns ett gammalt ordstäv som säger "att den som Vår Herre ger ett ämbete ger han också förmågan att sköta det."  Det ligger en hel del sanning i detta och det man inte kan går att lära  om man har lite god vilja. Det gick vägen och av olika anledningar blev jag kvar tills verksamheten flyttades till Borlänge hösten 1978. Då var jag över 66 år och tog ut min allmänna pension som blev högre än om jag tagit ut den som 65-åring.  Min man var också pensionerad och vi började vi började planera för ett gemensamt bra pensionärsliv.

Det är lätt att slöa till om man inte har ett arbete att gå till. Därför är det bra att skaffa sig ordentliga rutiner och följa dem. Vi kom överens om att stiga upp på bestämd tid varje dag, göra långa morgonpromenader och använda eftermiddagarna till att träffa vänner eller hitta på något annat som var trevligt. På somrarna ville vi vistas längre perioder på vårt sommarställe och när det blev vinter tänkte vi resa och uppleva nya miljöer som omväxling. Sådana planer kan man bara göra upp och leva efter så länge man är frisk och rörlig och sinnet är ungt. Det är därför synnerligen viktigt att hålla igång och vara aktiv så länge man kan. När krämporna kommer får man tänka om.  Vi pensionärer som bor i Stockholm är lyckligt lottade för här finns olika alternativ att skaffa sig omväxling i tillvaron. En hel del aktiviteter är dessutom alldeles gratis. Vi blev även medlemmar i en pensionärsförening och det är ett bra sätt göra nya bekantskaper.

Men pensionärslivet är inte bara en dans på rosor och det gäller därför att ta vara på tiden och leva i nuet så länge man kan. När sjukdomen slår till är det försent. Min man insjuknade och dog i cancer vid 90 års ålder och jag vårdade honom en längre tid. Vårt samhälle fungerar tyvärr så numera att gamlingar får sköta sig själva och varandra så länge som det bara är möjligt innan de får hjälp. Efter den pärsen var jag slut såväl fysiskt som psykiskt och livet kändes totalt meningslöst. Sorg får ta sin tid men man måste ta tag i livet på nytt och kämpa på även om det är lättare att bara ge upp. Det var jag inte långt ifrån att göra men då kom datorn in i mitt liv och jag levde upp på nytt och fick andra intressen. Datorer är inte bara till för de unga. Är man gammal lär man sig inte lika fort men den gamla människan är inte helt obildbar. Livet vid datorn har gjort mig till en glad pensionär igen och jag kan av egen erfarenhet säga att man minsann aldrig blir för gammal för att lära sig något nytt!

Hälsningar
Dagny Carlsson



Rebecca|2013-12-22 19:27:00

Hej Dagny Jag brukar inte kommentera på bloggar, men jag kunde inte låta bli nu. Du verkar vara en sådan härlig och cool pensionär! Hoppas att du fortsätter med dina trevliga och tänkvärda inlägg. God jul! Rebecca, 32
Anmäl



Teknisk ljusning på ålderns höst

Taggar: Dagny


Jag blir aningen förvånad när jag, gamla människan, får inbjudan att delta i ett seminarium eller en konferens. Det har hänt flera gånger sedan jag fyllt 100. De senaste har gällt tekniska hjälpmedel som kan underlätta i åldringsvården. Vi gamlingar är ju inte produktiva längre och många av oss ställer till med en massa besvär för hemkommunen när vi inte längre kan ta hand om oss själva. Förr i världen var det släktingarna skyldighet eller i värsta fall fattigvårdens. Nu när samhället ansvarar för oss och vi lever allt längre måste de ansvariga söka lösningar som ingen tänkt på förut. Vi lever ju i en tid då alltmer skall göras maskinellt eller med hjälp av internet.

Förra året blev jag inbjuden till en konferens i Norrköping där man visade upp en massa finurliga saker som genierna hade hittat på. I den konferensen deltog även intresserade från EU-länderna och det var riktigt kontinentalt, tyckte jag.  Tyvärr fick jag inte pröva en enda uppfinning utan min medverkan inskränkte sig till att tala om vad jag hade för inställning till teknik i allmänhet och hur jag ställde mig till att den skulle användas i åldringsvården. Jag har aldrig varit någon bakåtsträvare och hade följaktligen bara gott att säga om tekniken som sådan. Jag vet ju ändå att detta nyvaknade intresse för åldringar och teknik är krasst ekonomiskt. Men har det framställts maskiner för att avskaffa tungt kroppsarbete så varför skulle man inte kunna förenkla hemtjänstens jobb och spara tid och pengar åt kommunerna. Ändamålet helgar medlen sade redan jesuiterna på sin tid.

I fredags var jag på en ny konferens som hölls i Stockholm Waterfront Congress Centre. Jag har länge undrat hur det i mina ögon lite underliga huset såg ut inuti och nu vet jag. Vad jag skulle där att göra visste jag inte och det fick således bli en överraskning och kändes lite spännande. Det blev ett väldigt ståhej kring min person när jag kom och kamerorna blixtrade. 100-åringar som inte stapplar fram på kryckor är fortfarande lite inne har jag märkt. När jag fick veta att jag skulle vara prisutdelare och dela ut ett hederspris blev jag lite fundersam. Det fanns många unga utställare men de visade inga produkter utan bara ritningar och beskrivningar. Jag gick runt och kände mig som åsnan mellan hötapparna och ärligt talat begriper jag inte mycket av det tekniska. Men jag gick på känsla och intuition och jag hittade en värdig vinnare till "Dagnys pris."  Att det blev en kvinna kändes desto bättre men det hade lika gärna kunnat bli en ung man för min del. Jag fick en mugg kaffe och en kanelbulle för besväret, men eftersom jag jobbar ideellt var det helt i sin ordning. Det blev dessutom en riktigt trevlig upplevelse.

Hälsningar
Dagny Carlsson

 



Eva Kjäll|2013-12-12 23:13:52

Så utomordentligt trevligt skrivet "kåseri", med humor och självironi!! Jag är bara 73 år, men känner tillförsikt inför frantiden när jag kan ta del av sådan uppfriskande text av dig Dagny. Det hade verkligen varit trevligt att få träffa dig och lära känna dig närmare. Varma hälsningar!
Anmäl



Att planera sitt 100-årskalas

Taggar: Dagny


Det har gått mer än ett år sedan jag fyllde 100 år och jag har fått lite perspektiv på livet efter denna bemärkelsedag. Man kanske kan säga att det blev en milstolpe i mitt liv eftersom hundraåringar just då var aktuella. En av anledningarna till detta kan vara att det lite tidigare kommit ut en tokrolig bok om en hundraårig gubbe som hoppade ut genom ett fönster och försvann.

När min hundraårsdag närmade sig blev det livliga diskussioner inom släkten om hur den skulle firas. Det blev en familjeangelägenhet och jag tyckte nästan att jag kom bort i sammanhanget. Samtliga ansåg det lämpligt att ge mig kalaset i födelsedagspresent och duka upp hemma hos mig. Ingen väntade sig att det skulle bli något större antal gratulanter för hundraåringar brukar inte ha särskilt många vänner kvar i livet. Många av släktmedlemmarna bor dessutom i andra landskap och förväntades inte resa långa vägar för att gratulera släktens äldste. Allt var liksom klappat och klart och det var bara att följa det uppgjorda programmet, trodde vi.

Det blev inte riktigt så.  100-årskalas är fortfarande något extra och när allt fler personer anmälde intresse för att uppvakta den blivande hundraåringen bestämde jag mig för att hålla i trådarna själv. Har man goda vänner kan de också vara till god hjälp. En av dem visste hur och var man ordnar kalas och gav tips om lokal och en bra matleverantör. Samma goda vän bestämde sig för att sköta värdinneplikterna och en annan som är utrustad med god smak och har ett estetiskt sinne erbjöd sig frivilligt att duka vackert och arrangera blommor och blad till bordsdekorationer. Goda vänner är ovärderliga och snälla släktingar är det inget fel på heller. Mina anhöriga skulle på den stora dagen komma med dryckerna och hembakade tårtor. Det skulle skålas i champagne och inte knusslas med varken mat eller dryck. Jag är skåning och flera av gästerna var också söderifrån. Inför dem ville jag inte skämmas när jag bjöd till fest så buffén var därför rikligt tilltagen och innehöll något för alla smaker. När det blev dags för kaffet blåste jag ut 100 ljus på tårtan och det klarade jag efter att ha tagit ett par djupa andetag.



Det kändes bara roligt att bli hundra år och att fira högtidsdagen lite festligt tillsammans med släkt och vänner. Det är inte alla förunnat och jag kände mig verkligen privilegierad och lyckligt lottad för att jag fick uppleva en så minnesrik dag. Jag fick blommor och presenter och är oändligt tacksam mot nära och kära. Mina syskonbarn är sångbegåvade körsångare och de sjöng vackra sånger för mig. Jag hade önskat att få höra "Vår bästa tid är nu."  Ett något underligt val av en hundraåring kanske, men jag tycker att den passade mig perfekt för man skall göra det bästa av varje dag man lever även om man är hundra år gammal.  Födelsedagen blev ett vackert minne för mig och jag tror inte att gästerna har glömt den heller. Jag kan tillägga att vi var 37 personer på kalaset – fler än vad som skulle fått plats i min lägenhet.

Hälsningar
Dagny Carlsson



Olof|2013-12-05 23:08:57

Dagny, kul med en 100 åring som bloggar. Men med sagt, och med all respekt för Dagny, vad i hela friden håller ni på med Skandia? Allvarligt talat, Bra Ekonomi bloggen är något ni ska vara rädda om och se till håller en hög kvalitet. Framförlat behöver ni behålla fokus. Vi som följer bloggen är intresserade av era insikter och kunskaper inom privatekonomi samtidigt som vi får en känsla för vilka ni är som personer så vi kan få en uppfattning om vi kan lita på er och varför vi ska lita på er. Att ha en 100 åring som bloggar, hur gulligt det än är, är fullständigt irrelevant och ointressant. Content communication/marketing är inte svårt men det kräver att man använder huvudet.
Anmäl


karin|2013-12-06 22:55:33

Dagny, du är en förebild och inspirerar många människor!
Anmäl


Jan|2013-12-07 00:40:38

Hundraåringen Dagny får mitt grattis så här i efterskott. Ha det så bra framöver. För övrigt är jag benägen att hålla med Olof. Har aldrig gillat er blogg då de som bloggar består av lismande egoister som bara gillar att få visa upp sig. Så vad gäller Dagny så verkar det som om det slagit slint hos beslutsfattarna på Skandiabanken.
Anmäl


Skandia|

Hej Olof och Jan!
Vad tråkigt att ni inte uppskattar Dagnys medverkan på Bra Ekonomi-bloggen. Vi på Skandia är väldigt glada att ha Dagny här hos oss på bloggen: förutom att vara en inspirerande människa tycker vi att en 100-årings perspektiv är relevant och intressant både ur ett mänskligt och ett sparperspektiv. Dagny kan också tjäna som en påminnelse om behovet av att tänka längre - vi lever allt längre och är friskare och mer aktiva allt högre upp i åldrarna, vilket såklart påverkar vikten av att tänka långsiktigt i sitt pensionssparande. Därför tror vi att Dagnys tankar kan vara intressanta också för våra bloggläsare. //Anna, bloggredaktör

Anmäl


Karl|2013-12-09 16:17:39

Hej, Jag har två frågor. 1: Hur ser ni på den svidande kritik som era kunder levererar i den senaste SKI undersökningen? 2: Vad är er kommentar till Patricia Hedelius bredsalva i sin senaste blogg på SvD Näringsliv? Sedan måste jag också kommentera det faktum att Dagny bloggar. Olof och Jans kritik riktar sig, så som jag läser det, inte till Dagny eller det faktum att Dagny är en pigg och vital 100 åring. Som jag förstår det vänder de sig mot Skandia och att ni verkar ha förlorat inspirationen och därför plockar in Dagny istället. Min egen åsikt är att det är tråkigt att bloggen gått från att vara ett spännande sätt att få inblick i en bank vds vardag till att bli en vanlig krönika sida.
Anmäl


Jan|2013-12-12 02:39:02

Jag ger mig direkt. Ni på Skandiabanken är mycket bättre och finare människor än vad jag är och någonsin kommer att bli. För att inte tala om hur politiskt korrekta ni är. Jag sitter här i min lägenhet med havsutsikt i Thailand och bara önskar att jag kunde få vara med i er gemenskap i stället. Ni gör er dessutom så bra på bild att man har svårt att förstå att ni inte blivit fotomodeller. Är avundsjuk på er. Däremot använder jag mig så lite som möjligt numera av Skandiabanken vad gäller min nutida och framtida ekonomi.
Anmäl


Peter|2013-12-12 16:21:10

Grattis Dagny!
Anmäl



Sociala framsteg

Taggar: Dagny


Jag är glatt överraskad över att intresset för den äldre generationen tycks ha ökat i vårt land. Till och med unga innovatörer och uppfinnare satsar  på att skapa tekniska hjälpmedel för att vår åldrande befolkning skall klara av vardagen och bo hemma så länge som möjligt utan att anlita hemtjänsten eller sjukvården. Det skall gå att hålla koll på oss med hjälp av datorer och modern teknik. Mänsklig kontakt vore givetvis bättre men jag har redan  börjat vänja mig vid tanken på att få hjälp av en liten robot som är programmerad exakt efter mina behov. Jag har hört talas om att det redan finns sådana i marknaden. För min del är  det är inte dagsaktuellt med varken hemtjänst eller teknisk assistans men det känns trösterikt att tänka på att jag  kan bli väl omhändertagen när det blir dags. Nu tror jag inte att  det är av ren och skär omtanke om åldringens bästa som intresset  för äldrefrågor har ökat . Det ligger säkert krassa ekonomiska  hänsyn bakom.  Folk  lever allt längre och antalet pensionärer bara ökar allt eftersom tiden går. Det kostar en hel del pengar men det kan bli lite billigare för samhället om vi håller oss friska så länge som  det är möjligt. Det finns redan funderingar på att höja pensionsåldern och staten vill att det skall bli fler som arbetar efter uppnådd pensionsålder. Det är inte mitt bekymmer men jag tror inte att det är ett populärt förslag.

Förr i tiden var många trötta och utslitna när de gick i pension. När jag föddes var det i det stora hela bara statstjänstemän som fick pension efter slutat arbetsliv. År 1913 kom  en lag om allmän pension men den blygsamma summa som pensionären fick då var inte mycket att leva på.  Folk i allmänhet blev inte särskilt gamla heller. Det är stor skillnad på förr och nu och pensionssystem har kommit och gått.  Jag  tycker nästan synd om nutidsmänniskan som själv måste planera för sin ålderdom och spara till sin pension. Om dagens pensionssystem vet jag inte ett dugg men en gång var jag en hejare  på Lagen om Allmän försäkring från 1976 och det jag inte visste om  ATP-systemet och dess tillämpning var inte värt att veta. Om någon undrar varför så beror det på att jag behövde kunskapen för att kunna utföra det arbete jag hade innan jag själv blev pensionär. För närvarande njuter jag bara av mitt lättjefulla pensionärsliv och  har en ganska behaglig tillvaro.

De som bestämmer i samhället vill helst att så få pensionärer som möjligt skall besvära vår så hårt ansträngda åldringsvård. Jag gör så gott jag kan för att vara aktiv och sköta mig själv och jag vet att det är bra om en gammal människa får lite själslig stimulans också.  Därför löser jag korsord och läser böcker och den allra trevligaste sysselsättningen får jag när jag  sitter en stund vid datorn. Om någon invänder att datorer inte är något för gamla människor så håller jag inte med. Jag är ingen "hurtbulle" men jag tar lagom långa  promenader för det stärker både kropp och själ.  Idag talas det mycket  om "det goda åldrandet" och jag ställer mig frågan om vi kan uppnå detta idealtillstånd med teknikens hjälp. Jag skall försöka ta reda hur det skall gå till och återkommer när jag fått veta något.

Hälsningar
Dagny Carlsson




100-åringen som bloggar

Taggar: Dagny


Jag har blivit känd som "Hundraåringen" som bloggar. En del tycker att det är häftigt. Det gör de mest för att jag är så gammal. Bloggaren är merendels en yngre person med självförtroende som tror att att han eller hon vet det mesta. Mitt självförtroende är inte lika stort utan jag inser min begränsning. Jag vet mycket om hur man levde förr i världen när det inte fanns varken bekvämligheter eller något socialt nätverk.

Det var ingen dans på rosor och folk blev heller inte så gamla. Nu lever vi längre och blir allt äldre och friskare. Det skall vi vara tacksamma för.  Jag är tacksam för att jag fortfarande har hälsan själsligt och kroppsligt och för att jag tror på nyttan av att vara aktiv och inte bara sitta med armarna i kors och tycka att man har gjort sitt. Jag försöker hänga med i utvecklingen och vill inte stagnera. Det är bra för alla äldre  och barnbarnen blir stolta  över sina mor- och farföräldrar om de vet vad som rör sig i tiden. Själv hyllar jag tesen att man blir aldrig för gammal för att lära och jag vill var ett språkrör för de lite äldre när jag bloggar. Det är inne att blogga och min blogg blir  både ett eko från förr och en tro på framtiden.

Dagny




anders|2013-11-22 00:17:17

varför ingen länk till hennes blogg ??
Anmäl


guest|2013-11-22 00:25:43

snabb ni var att upptäcka det, hon var ju i TV4 i april... http://blogg.1177.se/hundraaringen/
Anmäl


Gäst|2013-11-23 01:17:32

Vilken härlig inställning till livet du verkar ha! Det ska bli roligt att läsa den här bloggen framöver.
Anmäl


Christer|2013-11-24 20:03:08

Kul! Kan man följa den på Twitter?
Anmäl


Skandia|

Hej Christer! Dagny har många järn i elden, men inte Twitter (än så länge). Däremot skriver vi på @SkandiaSE så fort Dagny kommer med ett nytt inlägg! //Anna, bloggredaktör

Anmäl


Ewa A.|2013-11-25 22:57:09

Så intressant och härligt ! Lycka till
Anmäl



Mer Skandia hittar du på: