Riksbanken - Skandiabanken

Två steg fram – ett och ett halvt tillbaka



Gårdagens statistik var knappast särskilt munter läsning för Riksbanken. Nedgången på bostadsmarknaden accelererade och inflationstakten (mätt som KPIF) mattades av till 1,8 procent från förra månadens 2,3.

Totalt sjönk priserna på bostäder 3 procent under oktober, enligt Valueguard, och störst var nedgångarna i Stockholm. Priserna är fortfarande ett par procent högre än under oktober förra året, men kurvan pekar brant nedåt, och jag skulle inte bli förvånad om vi får se sjunkande priser även på årsbasis framöver. Det skulle i så fall vara första gången sedan 2012. Men som min kollega Maria skrev igår, så fattas (tack och lov) de faktorer som verkligen skulle kunna utlösa dramatik – lågkonjunktur, stigande arbetslöshet och hög ränta. Så även om det säkerligen kan vara oroligt på bostadsmarknaden ett tag till, så har vi fortsatt svårt att se ett regelrätt prisras framför oss.

Naturligtvis påverkar gårdagens statistik Riksbanken. Senast det begav sig passade direktionen på att köpa tid genom att skjuta fram beslutet om huruvida obligationsköpen ska förlängas eller avvecklas till mötet den 20 december. På så sätt kan de väga in både gårdagens statistik och motsvarande siffror för november samt senaste och ytterligare ett ECB-besked innan de bestämmer sig. Min tes vid förra räntebeskedet var att om inflationen skulle visa styrka under återstående månader, så skulle Riksbanken våga avveckla obligationsköpprogramet efter årsskiftet eftersom ECB då ska halvera sitt.

Det har inte skett. Inflationstakten toppade i juli och har därefter mattats av. Den har dessutom varit lägre än förväntat de senaste två månaderna samtidigt som situationen på bostadsmarknaden alltså har förvärrats. Det är inte en miljö som Riksbanken vill ta ett steg tillbaka i.

Nästa sak att fundera på är vilka effekter en ihållande oro på bostadsmarknaden skulle få på tillväxten, via effekterna på bostadsinvesteringar och vår konsumtion. Dessa två faktorer har varit viktiga för den starka tillväxt som svensk ekonomi har presterat de gångna åren och har sannolikt bidragit till trenden uppåt för inflationen. Istället för att utveckla det resonemanget vidare nöjer jag mig med att hänvisa till grafen nedan. Återigen: Inte en miljö som Riksbanken vill ta ett steg tillbaka i. Nästa månads prisstatistik blir viktig, men jag är tveksam till att en hög siffra räcker. Riksbanken vill se att 1) avmattningen i inflationen bryts och att 2) bostadsmarknaden stabiliseras, och för det räcker knappast ett enskilt månadsutfall. Än en gång blir vi påminda om hur svårt det är för centralbankerna att ta sig ur lågränteträsket.

Fler aktuella inlägg från mig hittar du här.

Johan Lundqvist
Makroekonom
Twitter: @j_lundqvist1




Riksbanken borde passa på att backa

Taggar: Riksbanken Johan


Vi ska förbereda oss på att räntan ligger kvar på -0,50 procent ända in i 2018 och blir positiv först någon gång 2019. Och med stor sannolikhet förlängs även köpen av obligationer efter årsskiftet. Det var beskedet från Riksbanken när de släppte sitt räntebesked i morse. Anledningen till dessa, mer duvaktiga, signaler är dels den fortsatt tröga inflationen, och dels osäkerhet hur andra centralbanker kommer agera senare i vinter. Läs: Om ECB går vidare med nya åtgärder i december, så hakar Riksbanken på. Om ECB väljer att vara passiv, så ska vi förvänta oss detsamma även av Riksbanken.

Att räntan nu avses hållas under noll bortåt två år till samtidigt som köpen av obligationer med stor sannolikhet också förlängs är inte problemfritt, som vi har skrivit om många gånger tidigare (läs t ex fördjupning i förra upplagan av Placeringsutsikter). Gällande köpen av obligationer börjar de dessutom bli allt mer kännbara på marknaderna. Vid årsskiftet beräknas Riksbanken äga omkring 40 procent av den utestående stocken av obligationer, och den nivån är man alltså beredd att öka. Dessutom ser det ut som att Riksgälden kommer ge ut färre statsobligationer framöver, till följd av ökade skatteintäkter och minskade migrationskostnader. Det riskerar att leda till regelrätt obligationsbrist som sätter marknadskrafterna ur spel och urholkar värdet på svenskarnas sparande.

”Men inflationen ligger ju fortfarande under målet och den senaste siffran var ju dessutom ett bakslag”, kanske någon invänder. Och det stämmer. Men vi är skeptiska till att det är ytterligare obligationsköp och längre tid med minusränta som ska ändra den bilden. För efter omkring åtta år av penningpolitiskt experimenterande med noll- och minusräntor samt massiva köp av obligationer från centralbankerna i USA, euroområdet, Japan, Storbritannien och Sverige med flera, fortsätter inflation att vara en bristvara i större delen av, för att inte säga hela, västvärlden. Jag säger inte att penningpolitiken inte har haft effekt – för det har den – men den har inte lyckats lösa problemet med utebliven inflation. Och i och med biverkningarna som insatserna för med sig är följden att riskerna och kostnaderna för att skapa inflation blir allt högre ju mer expansiv politiken blir och ju längre den bedrivs. 

Faktum är även att nu är ett bra tillfälle att ta ett första, försiktigt kliv tillbaka. Arbetsmarknaden är stark, kronan är svag och Konjunkturinstitutets senaste barometer visar att tillväxten är starkare än normalt. Att i ett första steg välja att inte göra mer – dvs. att inte förlänga obligationsköpsprogrammet eller åtminstone trappa ned det under ett par månaders tid kunde vara lämpligt. Att därefter ta sig ur den situation som man sitter i kommer dock bli svårt och ta lång tid, och kommer förmodligen även kräva att andra centralbanker börjar backa samtidigt. Där är vi inte än. Men så småningom kommer vi att komma dit, och jag tror att det vore bra om vi förbereder oss redan nu. 

Johan Lundqvist, ekonom, bloggar om makroekonomi och sparande




Riksbanken nästan färdig



Det blev som förväntat inga förändringar av penningpolitiken när Riksbanken släppte sitt räntebesked i förmiddags. Reporäntan blir kvar på -0,5 procent och tillgångsköpen fortsätter i samma takt som förut och ska löpa året ut. Frågan som många ställer sig nu är om det kommer komma något mer från Riksbanken. Vår bedömning är att Riksbanken är nästintill färdig vid det här laget, men att de kommer behöva förlänga sina åtgärder ytterligare ett tag. Anledningen till det är inte att ekonomin behöver mera stimulanser utan att europeiska centralbanken, ECB, kommer göra mer.

Frågan är dock hur mycket mer ECB faktiskt kan göra. Det pågående europeiska programmet för köp av obligationer ska löpa till mars 2017. Men eftersom vare sig inflation, konjunktur eller förtroendemätningar har förbättrats sedan ECB sjösatte sitt program i fjol, får vi anta att det förlängs. Besked om det kan komma redan imorgon. Här börjar dock ett problem att uppenbara sig (vid sidan av den uteblivna effekten). Och det är att det börjar bli brist på obligationer att köpa. För allt fler obligationer handlas i dagsläget till nivåer under centralbankens inlåningsränta om -0,40 procent, vilket förhindrar ECB från att köpa dem. Och eftersom köpen måste fördelas mellan de olika medlemsländerna går det inte att fortsätta att köpa t ex italienska obligationer om de tyska inte går att köpa. Även på företagsobligationsmarknaden är tillgången begränsad. Det krävs alltså att ECB ändrar på regelverket för att kunna förlänga obligationsköpen. Det lär inte bli friktionsfritt, men är knappast omöjligt.

Men om inflationen eller konjunkturen i euroområdet stöter på nya bakslag, så kommer ECB inte att nöja sig med att förlänga befintligt program. Då handlar det istället om att åtgärderna trappas upp. Och i och med obligationsbristen betyder det sannolikt än mer okonventionella metoder.  Här går det att spekulera i allt från direkta köp av aktier till den berömda helikoptern – dvs. att på ett eller annat sätt förmedla reda pengar direkt till hushållen. Men då börjar vi komma in på finanspolitiskt territorium. Och det leder till implikationen att penningpolitiken nu i praktiken är framme vid vägs ände. 

Om vi återvänder till Sverige, så får vi konstatera att Riksbankens sits är betydligt bättre än ECB:s. Den svenska inflationen är högre än i euroområdet och konjunktur och arbetsmarknad är också starkare. Än mer okonventionella åtgärder i likhet med de som nämns ovan är därför uteslutna för svensk del. Åtminstone i frånvaro av en påtaglig försämring. Och även i Sverige börjar det bli obligationsbrist. Hittills har utländska investerare sålt stora mängder räntepapper, men på senare tid har detta minskat. Detta märks inte minst på de branta räntefallen på svenska marknaden sedan i våras. Förvisso finns andra typer av obligationer att köpa – bostadsobligationer t ex. Men att elda på bostadsmarknaden ytterligare i det här skedet vill Riksbanken knappast bidra till.

Det vi landar i är att Riksbanken nu ”nästan” är klar för den här gången. Det som återstår är förmodligen att det befintliga programmet för obligationsköp förlängs ytterligare några månader för att förhindra kronförstärkning efter att ECB har gjort detsamma. Men därefter får vi anta att Riksbanken har stimulerat färdigt – inte minst mot bakgrund av den begränsade tillgången på obligationer och en förmodad ovilja att vidta mer okonventionella åtgärder. Men när Riksbanken väl är klar dyker den verkligt svåra frågan upp – hur tar man sig ur den situation man har skapat? Det är det nog ingen som vet i dagsläget. 

Johan Lundqvist, ekonom, bloggar om makroekonomi och sparande




Vem i hela världen kan man lita på?



Imorgon är det återigen dags för Riksbanken med Stefan Ingves i spetsen att komma med ett nytt räntebesked. Det kommer inte vara någon dramatik med det den här gången heller; räntan kommer lämnas oförändrad på rekordlåga minus 0,5 procent och obligationsköpen fortsätter enligt plan. Riksbanken kommer avvakta de internationella centralbankernas agerande under hösten och kommer det ytterligare stimulans därifrån så kan vi förvänta oss att Riksbanken följer efter.

I våras skrev jag här på bloggen om de potentiella riskerna med låga räntor; en ökad skuldsättning hos hushållen och ett högre risktagande bland annat. De låga räntorna är ett gigantiskt experiment som ingen kan veta de långsiktiga konsekvenserna av. Men här och nu innebär negativa räntor definitivt en sorts straffskatt på sparande. Med låga räntor så blir avkastningen lägre och den som vill försöka upprepa den avkastning man fått på sparande de senaste 20 åren måste sannolikt acceptera en mycket högre risk. Alternativet för att nå sina sparmål blir då att acceptera lägre avkastning och istället spara mer.

En annan utmaning med centralbankernas lågräntepolitik och gigantiska stödköp av obligationer är att räntemarknaden blir översvämmad med kapital och fungerar mycket sämre. Det går helt enkelt inte att lita på räntan som ett rättvist marknadspris. Och eftersom alla tillgångar värderas med hjälp av den opålitliga räntan blir det även svårt att värdera aktier.

Samtidigt ska vi komma ihåg att den låga räntan inte bara är ett resultat av centralbankernas stimulanser utan en konsekvens av att världen inte växer i samma takt som tidigare. De två stora utmanande krafterna för global tillväxt är demografi och att skuldsättningen i stora delar av världen är mycket hög. Vi blir inte fler människor på jorden och framförallt i västvärlden blir vi allt äldre.

Det är troligt att vi kommer att ha svag global tillväxt under lång tid och därför kan också lågränteläget hålla i sig inom överskådlig tid. Men som sagt så har världen aldrig sett en penningpolitisk utveckling likt den som nu pågår och ingen kan veta vilka effekter den kommer att ha på sikt. Just nu är det tillräckligt svårt att lita på att saker verkligen är värda så mycket som priset visar.

Mattias Munter
Pensionsekonom
Twitter: @mattiasmunter




Mer Skandia hittar du på: